La Tormenta - AMBKOR

Llegó ese día, puedo sentir las gotas

Ese día en que te hablan y sientes que se equivocan

El alma sigue ahí, pero está rota

Y no sé por qué se rompe, si se esconde si la tocan

Me siento solo, sin estarlo

Como el naufrago que ya no mira al mar porque no espera ningún barco

Y eso no quita que nos sigan dando

Pero ya no espera que la suerte le regale algo

Será ste día, esta tormenta

Esa llamada qu esperabas que llegara y que no llega

Y por mucho que no llega, tú sigues pensando en ella

Porque lo que no se dice se queda guardado hasta que te atropella

Será esa estrella que no brilla

O tal vez es mi cabeza la que hace que esté andando de puntillas (De puntillas)

No se si soy fuerte o no soy fuerte

Pero no se como aguanto tantos días como este

Sin mil pastillas solo con ganas de verme

Sonriendo como cuando mi papá cuando me hacía cosquillas

En las costillas, le dije que parara siempre

Y ahora que las quiero no puedo tenerlo en frente

Y le digo a la mente que lo invente

Pero ella inventa lluvias de septiembre a septiembre

Y no se qué pasa, pero sigo en mi casa, roto

Aunque desde fuera pueda parecerte que lo tengo todo

Me siento solo, acompañado

Como el que no quiere amar porque ha sufrido por amar demasiado

Y luego qué queda, ¿tal vez un abrazo?

¿Una hipoteca a plazos?

¿Tal vez una amistad si somos falsos?

Me sabe todo a fracaso y a mentira

Perdí las gafas de sol porque pensé que no saldría

Y tras la tormenta llega la calma decían

Pero me caló tan fuerte que aun veo rayos de día

Y otro psicólogo, y otra sesión perdida

Y otra vez el consejito de disfruta de la vida

Que se acaba, y ya se que se acaba, lo vi de cerca

¿O te crees que cuando voy a un entierro no me doy cuenta?

Pasé de niño a adulto demasiado rápido (Oh)

Pasé de los muñecos a sentirme uno, de plástico

Pasé de los deberes a lo práctico

De que me hicieran todo a tener que dar lo máximo

Y no estamos preparados para el salto

La vida no es un camino, es un sendero entre barrancos (Yeah)

Qué será de aquel amigo con el que reía tanto

A veces pienso en él pero no llamo

Y nunca lo hago y me voy de tragos (Sí)

Como si quisiera hundirme poco a poco en mi lago (¿Cómo?)

Como si el tiempo que me queda fuera una condena

Y esta balanza se inclinara siempre al lado de la pena

Y soy de los que miran siempre el horizonte

De los que dejan una luz a medianoche

De los que tienen miedo y a veces se esconden

De los que temen a los bordes

No soy un cobarde, solo soy un hombre

Que a veces corre sin saber a donde

Porque la vida se le hace enorme

La muerte le estremece, el tiempo le envejece

Y la lluvia le seduce a la vez que lo rompe

Den dagen har kommit, jag kan känna dropparna

Den där dagen när de pratar med dig och du känner att de har fel

Själen finns kvar, men den är trasig

Och jag vet inte varför den går sönder, om den gömmer sig om de rör vid den

Jag känner mig ensam, utan att vara

Som den skeppsbrutna mannen som inte längre tittar på havet för att han inte förväntar sig något skepp

Och det betyder inte att de fortsätter att ge oss

Men han väntar inte längre på att turen ska ge honom något

Det blir den här dagen, den här stormen

Det där samtalet som du förväntade dig att komma fram och som inte kommer

Och så mycket som det inte kommer, fortsätter du att tänka på det

För det som inte sägs sparas tills det kör över dig

Det blir den där stjärnan som inte lyser

Eller så är det kanske mitt huvud som får mig på tå (Tiptoe)

Jag vet inte om jag är stark eller inte stark

Men jag vet inte hur jag orkar med så många dagar som dessa

Utan att tusen piller bara vill träffa mig

Ler som när min pappa kittlade mig

I revbenen sa jag åt honom att alltid sluta

Och nu när jag vill ha dem kan jag inte ha det framför mig

Och jag säger till sinnet att bestämma sig

Men hon hittar på regn från september till september

Och jag vet inte vad som är fel, men jag är fortfarande hemma, trasig

Även om det utifrån kan verka som att jag har allt

Jag känner mig ensam, åtföljd

Som den som inte vill älska för att han har lidit av att älska för mycket

Och vad är då kvar, kanske en kram?

Ett avbetalningslån?

Kanske en vänskap om vi är falska?

Allt smakar misslyckande och lögn

Jag tappade mina solglasögon för att jag trodde att jag inte skulle gå ut

Och efter stormen kommer lugnet sa de

Men det slog mig så hårt att jag fortfarande ser strålar under dagen

Och ytterligare en psykolog, och ännu en missad session

Och återigen det lilla rådet att njuta av livet

Att det är över, och jag vet att det är över, jag såg det på nära håll

Eller tror du att jag inte märker det när jag går på en begravning?

Jag gick från barn till vuxen för snabbt (Oh)

Jag gick från dockor till att känna mig som en, gjord av plast

Jag gick från läxor till praktiska

Från att få allt gjort mot mig till att behöva göra mitt bästa

Och vi är inte redo för hoppet

Livet är inte en väg, det är en väg mellan raviner (Yeah)

Vad ska det bli av den där vännen som jag skrattade så mycket med

Ibland tänker jag på honom men jag ringer inte

Och jag gör aldrig och går för drinkar (Yeah)

Som om jag ville sjunka lite i taget i min sjö (Hur?)

Som om tiden jag har kvar är en mening

Och denna våg kommer alltid att tippa åt sidan av sorgen

Och jag är en av dem som alltid tittar mot horisonten

Av dem som lämnar ett ljus vid midnatt

Av dem som är rädda och ibland gömmer sig

Av dem som fruktar kanterna

Jag är ingen fegis, jag är bara en man

Det går ibland utan att veta vart

För livet är enormt

Döden skakar honom, tiden åldrar honom

Och regnet förför honom samtidigt som det knäcker honom