Pauvre Rutebeuf - Jacques Douai

Que sont mes amis devenus

Que j’avais de si près tenus

Et tant aimés

Ils ont été trop clairsemés

Je crois le vent les a ôtés

L’amour est morte

Ce sont amis que vent emporte

Et il ventait devant ma porte

Les emporta

Avec le temps qu’arbre défeuille

Quand il ne reste en branche feuille

Qui n’aille en terre

Avec pauvreté qui m’atterre

Qui de partout me fait la guerre

Au temps d’hiver

Ne convient pas que vous raconte

Comment je me suis mis en honte

En quelle manière

Que sont mes amis devenus

Que j’avais de si près tenus

Et tant aimés

Ils ont été trop clairsemés

Je crois le vent les a ôtés

L’amour est morte

Le mal ne sait pas seul venir

Tout ce qui m'était à venir

M’est avenu

Pauvre sens et pauvre mémoire

M’a Dieu donné le roi de gloire

Et pauvre rente

Et droit au cul quand bise vente

Le vent me vient le vent m'évente

L’amour est morte

Ce sont amis que vent emporte

Et il ventait devant ma porte

Les emporta

Espérances des lendemains

Se sont défaites

Vad har mina vänner blivit

Att jag hade hållit mig så nära

Och så älskad

De var för glesa

Jag tror att vinden tog bort dem

kärleken är död

Det här är vänner som vinden bär

Och det blåste utanför min dörr

förde bort dem

Med tiden lämnar trädet

När ingen är kvar i lövgrenen

Som inte går till jorden

Med fattigdom som överväldigar mig

Som överallt krigar mot mig

Vintertid

Håller inte med som säger dig

Hur jag skämdes över mig själv

Hur

Vad har mina vänner blivit

Att jag hade hållit mig så nära

Och så älskad

De var för glesa

Jag tror att vinden tog bort dem

kärleken är död

Ondskan vet inte hur man kommer ensam

Allt som skulle komma till mig

hände mig

Dåligt förnuft och dåligt minne

Gud gav mig ärans kung

Och dålig livränta

Och rakt i rumpan vid kyssrea

Vinden kommer till mig vinden fläktar mig

kärleken är död

Det här är vänner som vinden bär

Och det blåste utanför min dörr

förde bort dem

Förhoppningar på morgondagen

Har blivit ogjort