Ballade des pendus - Jacques Douai

Frères humains qui après nous vivez,

N’ayez de coeur contre nous endurci,

Car, si pitié de nous pauvres avez,

Dieu en aura plus tôt de vous merci.

Vous nous voyez ci attachés, cinq, six:

Quant de la chair que trop avons nourrie,

Elle est déjà dévorée et pourrie,

Et nous, les os, devenons cendre et poudre.

De notre mal personne ne s’en rie:

Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

Människobröder som lever efter oss,

Ha inte ett förhärdat hjärta mot oss,

Ty om medlidande över oss fattiga har,

Gud kommer att få dig förr tack.

Du ser oss här bifogade, fem, sex:

Vad gäller köttet som vi har matat för mycket,

Hon är redan uppslukt och ruttet,

Och vi, benen, blir till aska och damm.

Av vår ondska skrattar ingen:

Men be till Gud att vi alla ska bli frikända!