La tour Saint-Jacques - Jacques Douai

De quelques exploits amoureux

Notre esprit se rappelle,

Mais c’est toujours au moins heureux

Que le cœur est fidèle.

À celle qu’on ne peut avoir

On garde une tendresse,

Comme je fais depuis un soir

De ma pauvre jeunesse.

Ce soir-là j’avais pour l’amour

Mis mes habits de Pâques,

Car une fille faite au tour

Devait aller m’attendre au tour,

Tout autour de la tour Saint-Jacques.

Voilà comment c'était venu:

De fenêtre à fenêtre

En la voyant j’avais connu

Un immense bien-être!

Cette enfant était de Paris

Dont les filles sont fières,

Et n’ont pas toujours les maris

Qu’avaient rêvés leurs pères;

Et pour connaître mon amour

Ou mes habits de Pâques,

Ou pour mon bien-être de retour,

Nous devions nous trouver au tour,

Tout autour de la tour Saint-Jacques.

En ce temps-là, la tour n’avait pas

Rose blanche de pierre,

Ni la traîne et les falbalas

Que lui fait son parterre;

À ses pieds — poudreux et meurtris —

Des huttes et des halles,

Et dans son grand corps noir ou gris

On y fondait des balles:

Mais je l’aimais, j’aimais l’amour

Et mes habits de Pâques,

J’adore ce triste séjour

Puisque elle m’attendait autour,

Tout autour de la tour Saint-Jacques.

J’en fis à peine le chemin

Ma beauté vint de suite,

Lorsque jeune on parle d’hymen

Comme le cœur bat vite!

Le soleil était radieux,

Le ciel était sans voiles

Mais pour moi qui voyais ses yeux

Qu’importaient les étoiles!

Tout mon corps frissonnait d’amour

Dans mes habits de Pâques,

De la voir ainsi sans détour,

Avec ma chérie autour,

Tout autour de la tour Saint-Jacques.

Voilà le dernier couplet;

vous allez voir,

pourqoui il est le plus important.

«Vous avez sans doute un métier»

Dit ma jeune conquête.

«Oui», dis-je «Je suis ouvrier,

Ma famille est honnête».

«Je vous prenais pour un commis»,

Ajoute alors ma belle.

«Pourquoi n'êtes-vous pas mieux mis?,

Adieu monsieur!"dit-elle.

Soyez donc fier de votre amour,

De vos habits de Pâques,

Pour que la fin d’un si beau jour,

Vous trouve là pleurant autour,

Tout autour de la tour Saint-Jacques.

Av några kärleksbedrifter

Vårt sinne minns,

Men det är alltid åtminstone glad

Att hjärtat är troget.

Till den du inte kan ha

Vi behåller en ömhet,

Som jag har gjort i en natt

Från min fattiga ungdom.

Den natten hade jag för kärleken

Ta på mig mina påskkläder,

För en flicka skapade sig

Var tvungen att gå och vänta på mig,

Runt om Tour Saint-Jacques.

Så här kom det till:

Fönster till fönster

Att se henne hade jag känt

Enormt välbefinnande!

Det här barnet var från Paris

Vars döttrar är stolta över,

Och har inte alltid män

Vad deras fäder hade drömt om;

Och att känna min kärlek

Eller mina påskkläder,

Eller för mitt återvändande välbefinnande,

Vi var tvungna att hitta varandra,

Runt om Tour Saint-Jacques.

På den tiden hade tornet nr

Sten vit ros,

Varken trollingen och krusidullerna

Vad gör hans golv med honom;

Vid hans fötter — dammig och blåslagen —

kojor och salar,

Och i hennes stora svarta eller grå kropp

Kulor smältes där:

Men jag älskade henne, jag älskade kärlek

Och mina påskkläder,

Jag älskar denna sorgliga vistelse

Eftersom hon väntade på mig,

Runt om Tour Saint-Jacques.

Jag klarade det knappt

Min skönhet kom fram,

När vi är unga pratar vi om äktenskap

Hur snabbt hjärtat slår!

Solen sken,

Himlen var utan slöjor

Men för mig som såg hans ögon

Vad spelade stjärnorna för roll!

Hela min kropp darrade av kärlek

I mina påskkläder,

Att se henne så här utan omväg,

Med min älskling runt,

Runt om Tour Saint-Jacques.

Det är sista versen;

du kommer se,

varför det är viktigast.

"Du har förmodligen ett jobb"

Sa min unga erövring.

"Ja," sa jag, "jag är en arbetare,

Min familj är ärlig."

"Jag tog dig för en kontorist",

Lägg sedan till min vackra.

"Varför är du inte bättre klädd?,

Adjö herre!” sa hon.

Så var stolt över din kärlek,

Av dina påskkläder,

Så att slutet på en så vacker dag,

Hittar dig där och gråter runt,

Runt om Tour Saint-Jacques.