O belle à la fontaine - Jacques Douai

Ô belle à la fontaine,

J’ai soif d’un peu de ton eau.

Elle a ri, la hautaine,

Belle et froide comme l’eau.

Chardon, mélilot, menthe,

Par eux la plaine glanez.

Et toi, ma chanson, chante,

Qui sur mon malheur est née.

Chante, chante, fontaine,

Dont ne se flétrit pas l’eau.

J’ai vieilli dans la peine.

Menthe, chardon, mélilot.

Maigres senteurs de terre,

Point tôt fûtes-vous fanées,

Que la belle trop fière,

Dont m’ont vengé les années.

Adieu, beauté hautaine,

Mirée dans l’auge du cœur.

Où j’ai bu tant de peines,

Et tant goûté de langueurs.

Adieu, douleur fidèle,

Par l'âge atteint sans pardon.

J’ai revu les yeux d’elle,

Mélilot, menthe, chardon.

O skönhet vid fontänen,

Jag törstar efter lite av ditt vatten.

Hon skrattade, högfärdig,

Vackert och kallt som vatten.

tistel, sötklöver, mynta,

Av dem den vanliga plockningen.

Och du, min sång, sjung,

Som på min olycka föddes.

Sjung, sjung, fontän,

Vars vatten inte vissnar.

Jag blev gammal av smärta.

Mynta, tistel, söt klöver.

Magra jordnära dofter,

Inte förr var du vissen,

Att den vackra är för stolt,

Varav åren har hämnats mig.

Farväl, högfärdig skönhet,

Beundrad i hjärtats tråg.

Där jag drack så många sorger,

Och så smakade slaktigheter.

Farväl, trogna smärta,

Vid åldern nådd utan förlåtelse.

Jag såg hennes ögon igen,

Sötklöver, mynta, tistel.