Over Sir John's Hill - Dylan Thomas

Over Sir John’s hill,

The hawk on fire hangs still;

In a hoisted cloud, at drop of dusk, he pulls to his

Claws

And gallows, up the rays of his eyes the small birds of

The bay

And the shrill child’s play

Wars

Of the sparrows and such who swansing, dusk, in

Wrangling hedges.

And blithely they squawk

To fiery tyburn over the wrestle of elms until

The flash the noosed hawk

Crashes, and slowly the fishing holy stalking heron

In the river Towy below bows his tilted headstone.

Flash, and the plumes crack,

And a black cap of jack-

Daws Sir John’s just hill dons, and again the gulled

Birds hare

To the hawk on fire, the halter height, over Towy’s

Fins,

In a whack of wind.

There

Where the elegiac fisherbird stabs and paddles

In the pebbly dab-filled

Shallow and sedge, and 'dilly dilly, ' calls the loft

Hawk,

'Come and be killed, '

I open the leaves of the water at a passage

Of psalms and shadows among the pincered sandcrabs

Prancing

And read, in a shell

Death clear as a bouy’s bell:

All praise of the hawk on fire in hawk-eyed dusk be

Sung,

When his viperish fuse hangs looped with flames under

The brand

Wing, and blest shall

Young

Green chickens of the bay and bushes cluck, 'dilly

Dilly,

Come let us die.'

We grieve as the blithe birds, never again, leave

Shingle and elm,

The heron and I,

I young Aesop fabling to the near night by the dingle

Of eels, saint heron hymning in the shell-hung distant

Crystal harbour vale

Where the sea cobbles sail,

And wharves of water where the walls dance and the

White cranes stilt.

It is the heron and I, under judging Sir John’s elmed

Hill, tell-tale the knelled

Guilt

Of the led-astray birds whom God, for their breast of

Whistles,

Have Mercy on,

God in his whirlwind silence save, who marks the

Sparrows hail,

For their souls' song.

Now the heron grieves in the weeded verge.

Through

Windows

Of dusk and water I see the tilting whispering

Heron, mirrored, go,

As the snapt feathers snow,

Fishing in the tear of the Towy.

Only a hoot owl

Hollows, a grassblade blown in cupped hands, in the

Looted elms

And no green cocks or hens

Shout

Now on Sir John’s hill.

The heron, ankling the scaly

Lowlands of the waves,

Makes all the music;

and I who hear the tune of the

Slow,

Wear-willow river, grave,

Before the lunge of the night, the notes on this time-

Shaken

Stone for the sake of the souls of the slain birds

Sailing.

Över Sir Johns kulle,

Höken i eld hänger stilla;

I ett upplyft moln, i skymningen drar han till sitt

Klor

Och galgen, upp strålar hans ögons småfåglar

Hamnen

Och den gälla barnleken

Krig

Av sparvar och sådana som svansar, skymning, in

Bråkande häckar.

Och glatt skriker de

Till eldig tyburn över brottningen av alm tills

Blixten den noosade höken

Kraschar, och sakta fiskar den heliga förföljande hägern

I floden Towy nedanför bugar hans lutande gravsten.

Blixt, och plymerna spricker,

Och ett svart lock av jack-

Daws Sir John's just hill dons, och återigen måsarna

Fåglar hare

Till höken i brand, grimmanshöjd, över Towy's

fenor,

I vind.

där

Där den elegiska fiskarfågeln sticker och paddlar

I den steniga dab-fyllda

Grunt och sedge, och 'dilly dilly', kallar loftet

Hök,

"Kom och bli dödad",

Jag öppnar löven på vattnet vid en passage

Av psalmer och skuggor bland de klämda sandkrabborna

Dansande

Och läs, i ett skal

Döden klar som en buys klocka:

Allt beröm av höken i brand i hökögda skymning

Sjungit,

När hans huggormsäkring hänger slinga med lågor under

Varumärket

Vinge, och blest skall

Ung

Gröna kycklingar i viken och buskarna klirrar, "dilly".

Dilly,

Kom, låt oss dö.'

Vi sörjer när de glada fåglarna, aldrig mer, lämnar

Bältros och alm,

Hägern och jag,

Jag unge Aesop fabulerar till den närmaste natten vid dingeln

Av ål, helgonhäger som hymnar i skalet långt borta

Crystal harbor vale

Där havets kullersten seglar,

Och vattenkajer där väggarna dansar och

Vita tranor stylta.

Det är hägern och jag, under bedömning av Sir Johns elmed

Hill, berätta de knäböjda

Skuld

Av de vilseledande fåglarna som Gud, för deras bröst

Visslar,

Förbarma dig,

Gud i sin virvelvind tystnad rädda, som markerar

Sparvar haglar,

För deras själars sång.

Nu sörjer hägern i den sårade kanten.

Genom

Windows

Av skymning och vatten ser jag lutande viskningar

Häger, spegelvänd, gå,

När de knäppta fjädrarna snöar,

Fiska i tårarna på Towy.

Bara en tuta

Fördjupningar, ett grässtrå som blåses i kupade händer, i den

Plundrade almar

Och inga gröna tuppar eller höns

Skrika

Nu på Sir Johns kulle.

Hägern, anglar den fjälliga

Vågornas lågland,

Gör all musik;

och jag som hör låten av

Långsam,

Wear-willow flod, grav,

Innan nattens utfall, anteckningarna om den här gången-

Skakad

Sten för de dödade fåglarnas själar

Segling.