In the White Giant's Thigh - Dylan Thomas

Through throats where many rivers meet, the curlews cry

Under the conceiving moon, on the high chalk hill,

And there this night I walk in the white giant’s thigh

Where barren as boulders women lie longing still

To labour and love though they lay down long ago.

Through throats where many rivers meet, the women pray,

Pleading in the waded bay for the seed to flow

Though the names on their weed grown stones are rained

Away

And alone in the night’s eternal, curving act

They yearn with tongues of curlews for the unconceived

And immemorial sons of the cudgelling, hacked

Hill.

Who once in gooseskin winter loved all ice leaved

In the courters' lanes, or twined in the ox roasting

Sun

In the wains tonned so high that the wisps of the hay

Clung to the pitching clouds, or gay with any one

Young as they in the after milking moonlight lay

Under the lighted shapes of faith and their moonshade

Petticoats galed high, or shy with the rough riding

Boys,

Now clasp me to their grains in the gigantic glade,

Who once, green countries since, were a hedgerow of Joys.

Time by, their dust was flesh the swineherd rooted sly,

Flared in the reek of the wiving sty with the rush

Light of his thighs, spreadeagle to the dunghill sky,

Or with their orchard man in the core of the sun’s bush

Rough as cows' tongues and trashed with brambles their

Buttermilk

Manes, under his quenchless summer barbed gold to the

Bone,

Or rippling soft in the spinney moon as the silk

And ducked and draked white lake that harps to a hail

Stone.

Who once were a bloom of wayside brides in the hawed

House

And heard the lewd, wooed field flow to the coming

Frost,

The scurrying, furred small friars squeal, in the dowse

Of day, in the thistle aisles, till the white owl

Crossed

Their breast, the vaulting does roister, the horned

Bucks climb

Quick in the wood at love, where a torch of foxes

Foams,

All birds and beasts of the linked night uproar and

Chime

And the mole snout blunt under his pilgrimage of domes,

Or, butter fat goosegirls, bounced in a gambo bed,

Their breasts full of honey, under their gander king

Trounced by his wings in the hissing shippen, long dead

And gone that barley dark where their clogs danced in The spring,

And their firefly hairpins flew, and the ricks ran

Round —

(But nothing bore, no mouthing babe to the veined hives

Hugged, and barren and bare on Mother Goose’s ground

They with the simple Jacks were a boulder of wives) —

Now curlew cry me down to kiss the mouths of their

Dust.

The dust of their kettles and clocks swings to and fro

Where the hay rides now or the bracken kitchens rust

As the arc of the billhooks that flashed the hedges low

And cut the birds' boughs that the minstrel sap ran

Red.

They from houses where the harvest bows, hold me hard,

Who heard the tall bell sail down the Sundays of the

Dead

And the rain wring out it’s tongues on the faded yard,

Teach me the love that is evergreen after the fall

Leaved

Grave, after Beloved on the grass gulfed cross is Scrubbed

Off by the sun and Daughters no longer grieved

Save by their long desirers in the fox cubbed

Streets or hungering in the crumbled wood: to these

Hale dead and deathless do the women of the hill

Love for ever meridian through the courters' trees

And the daughters of darkness flame like Fawkes fires

Still.

Genom strupar där många floder möts gråter krullorna

Under den blivande månen, på den höga kalkkullen,

Och där i natt går jag i den vita jättens lår

Där karga som stenblock ligger kvinnor och längtar stilla

Att arbeta och älska fastän de lagt sig för länge sedan.

Genom strupar där många floder möts ber kvinnorna,

Vädjar i den vadade viken för att fröet ska flöda

Även om namnen på deras ogräsodlade stenar regnar

Bort

Och ensam i nattens eviga, böjda handling

De längtar med locktungor efter det ofattbara

Och urminnes söner till kelen, hackade

Hill.

Som en gång i gåsskinnsvintern älskade all islöv

I hovmännens banor eller tvinnade i oxen

Sol

I väggarna tonades så högt att höets slingor

Klängde mig fast vid de pitchande moln, eller bög med någon

Unga som de i månskenet efter mjölkningen låg

Under trons upplysta former och deras månskugga

Underkjolar stormade högt eller blyg för den tuffa ridningen

Pojkar,

Fäst mig nu vid deras korn i den gigantiska gläntan,

Som en gång, gröna länder sedan dess, var en häck av glädjeämnen.

Tid efter, deras stoft var kött, svinherden rotade smyg,

Blossade i doften av hustrustallet med ruset

Ljus av hans lår, spridningsörn till dyngstackhimlen,

Eller med sin fruktträdgårdsman i kärnan av solens buske

Grova som kors tungor och skräpade med tjurar

Kärnmjölk

Manes, under sin släcklösa sommar taggade guld till den

Ben,

Eller krusande mjuk i den spinney moon som siden

Och duckad och draked vit sjö som harpar till ett hagel

Sten.

Som en gång var en blomning av brudar längs vägen i hawed

Hus

Och hörde det oanständiga, uppvaktade fältet strömma till det kommande

Glasera,

De skyndande, pälsförsedda små munkarna tjuter i dowse

Om dagen, i tistelgångarna, tills den vita ugglan

Korsade

Deras bröst, välvningen roister, de behornade

Bockar klättrar

Snabb i skogen på kärlek, där en fackla av rävar

Skum,

Alla fåglar och bestar i det sammanlänkade nattliga tumult och

Klämta

Och mullvadsnosen trubbig under hans pilgrimsfärd av kupoler,

Eller, smörfeta gåstjejer, studsade i en gambosäng,

Deras bröst fulla av honung, under deras gander kung

Trassad av hans vingar i den väsande skeppet, länge död

Och borta det där kornmörkret där deras träskor dansade i våren,

Och deras eldfluga hårnålar flög, och rickarna sprang

Rund —

(Men inget tråkigt, ingen älskling till nässelutorna

Kramad och karg och bar på gåsmammans mark

De med de enkla knektarna var ett stenblock av fruar) —

Nu ropar jag ner mig för att kyssa munnen på dem

Damm.

Dammet från deras vattenkokare och klockor svänger fram och tillbaka

Där höet rider nu eller där bracken kök rostar

Som bågen av bågkrokarna som blinkade häckarna lågt

Och klippte fåglarnas grenar som sårsaften rann

Röd.

De från hus där skörden bugar, håller mig hårt,

Vem hörde den höga klockan segla ner på söndagarna i de

Död

Och regnet vrider ut sina tungor på den bleka gården,

Lär mig kärleken som är vintergrön efter hösten

Lämnade

Grave, efter att älskade på det gräsklyfta korset skrubbas

Borta vid solen och döttrar sörjde inte längre

Rädda av sina långa lustar i räven

Gator eller hunger i den smulade skogen: till dessa

Hale död och dödlös gör kvinnorna på kullen

Kärlek för alltid meridian genom hovmännens träd

Och mörkrets döttrar flammar som Fawkes eldar

Fortfarande.