Ballad of the Long-Legged Bait - Dylan Thomas

The bows glided down, and the coast

Blackened with birds took a last look

At his thrashing hair and whale-blue eye;

The trodden town rang it’s cobbles for luck.

Then good-bye to the fishermanned

Boat with it’s anchor free and fast

As a bird hooking over the sea,

High and dry by the top of the mast,

Whispered the affectionate sand

And the bulwarks of the dazzled quay.

For my sake sail, and never look back,

Said the looking land.

Sails drank the wind, and white as milk

He sped into the drinking dark;

The sun shipwrecked west on a pearl

And the moon swam out of it’s hulk.

Funnels and masts went by in a whirl.

Good-bye to the man on the sea-legged deck

To the gold gut that sings on his reel

To the bait that stalked out of the sack,

For we saw him throw to the swift flood

A girl alive with his hooks through her lips;

All the fishes were rayed in blood,

Said the dwindling ships.

Good-bye to chimneys and funnels,

Old wives that spin in the smoke,

He was blind to the eyes of candles

In the praying windows of waves

But heard his bait buck in the wake

And tussle in a shoal of loves.

Now cast down your rod, for the whole

Of the sea is hilly with whales,

She longs among horses and angels,

The rainbow-fish bend in her joys,

Floated the lost cathedral

Chimes of the rocked buoys.

Where the anchor rode like a gull

Miles over the moonstruck boat

A squall of birds bellowed and fell,

A cloud blew the rain from it’s throat;

He saw the storm smoke out to kill

With fuming bows and ram of ice,

Fire on starlight, rake Jesu’s stream;

And nothing shone on the water’s face

But the oil and bubble of the moon,

Plunging and piercing in his course

The lured fish under the foam

Witnessed with a kiss.

Whales in the wake like capes and Alps

Quaked the sick sea and snouted deep,

Deep the great bushed bait with raining lips

Slipped the fins of those humpbacked tons

And fled their love in a weaving dip.

Oh, Jericho was falling in their lungs!

She nipped and dived in the nick of love,

Spun on a spout like a long-legged ball

Till every beast blared down in a swerve

Till every turtle crushed from his shell

Till every bone in the rushing grave

Rose and crowed and fell!

Good luck to the hand on the rod,

There is thunder under it’s thumbs;

Gold gut is a lightning thread,

His fiery reel sings off it’s flames,

The whirled boat in the burn of his blood

Is crying from nets to knives,

Oh the shearwater birds and their boatsized brood

Oh the bulls of Biscay and their calves

Are making under the green, laid veil

The long-legged beautiful bait their wives.

Break the black news and paint on a sail

Huge weddings in the waves,

Over the wakeward-flashing spray

Over the gardens of the floor

Clash out the mounting dolphin’s day,

My mast is a bell-spire,

Strike and smoothe, for my decks are drums,

Sing through the water-spoken prow

The octopus walking into her limbs

The polar eagle with his tread of snow.

From salt-lipped beak to the kick of the stern

Sing how the seal has kissed her dead!

The long, laid minute’s bride drifts on

Old in her cruel bed.

Over the graveyard in the water

Mountains and galleries beneath

Nightingale and hyena

Rejoicing for that drifting death

Sing and howl through sand and anemone

Valley and sahara in a shell,

Oh all the wanting flesh his enemy

Thrown to the sea in the shell of a girl

Is old as water and plain as an eel;

Always good-bye to the long-legged bread

Scattered in the paths of his heels

For the salty birds fluttered and fed

And the tall grains foamed in their bills;

Always good-bye to the fires of the face,

For the crab-backed dead on the sea-bed rose

And scuttled over her eyes,

The blind, clawed stare is cold as sleet.

The tempter under the eyelid

Who shows to the selves asleep

Mast-high moon-white women naked

Walking in wishes and lovely for shame

Is dumb and gone with his flame of brides.

Susannah’s drowned in the bearded stream

And no-one stirs at Sheba’s side

But the hungry kings of the tides;

Sin who had a woman’s shape

Sleeps till Silence blows on a cloud

And all the lifted waters walk and leap.

Lucifer that bird’s dropping

Out of the sides of the north

Has melted away and is lost

Is always lost in her vaulted breath,

Venus lies star-struck in her wound

And the sensual ruins make

Seasons over the liquid world,

White springs in the dark.

Always good-bye, cried the voices through the shell,

Good-bye always, for the flesh is cast

And the fisherman winds his reel

With no more desire than a ghost.

Always good luck, praised the finned in the feather

Bird after dark and the laughing fish

As the sails drank up the hail of thunder

And the long-tailed lightning lit his catch.

The boat swims into the six-year weather,

A wind throws a shadow and it freezes fast.

See what the gold gut drags from under

Mountains and galleries to the crest!

See what clings to hair and skull

As the boat skims on with drinking wings!

The statues of great rain stand still,

And the flakes fall like hills.

Sing and strike his heavy haul

Toppling up the boatside in a snow of light!

His decks are drenched with miracles.

Oh miracle of fishes!

The long dead bite!

Out of the urn a size of a man

Out of the room the weight of his trouble

Out of the house that holds a town

In the continent of a fossil

One by one in dust and shawl,

Dry as echoes and insect-faced,

His fathers cling to the hand of the girl

And the dead hand leads the past,

Leads them as children and as air

On to the blindly tossing tops;

The centuries throw back their hair

And the old men sing from newborn lips:

Time is bearing another son.

Kill Time!

She turns in her pain!

The oak is felled in the acorn

And the hawk in the egg kills the wren.

He who blew the great fire in

And died on a hiss of flames

Or walked the earth in the evening

Counting the denials of the grains

Clings to her drifting hair, and climbs;

And he who taught their lips to sing

Weeps like the risen sun among

The liquid choirs of his tribes.

The rod bends low, divining land,

And through the sundered water crawls

A garden holding to her hand

With birds and animals

With men and women and waterfalls

Trees cool and dry in the whirlpool of ships

And stunned and still on the green, laid veil

Sand with legends in it’s virgin laps

And prophets loud on the burned dunes;

Insects and valleys hold her thighs hard,

Times and places grip her breast bone,

She is breaking with seasons and clouds;

Round her trailed wrist fresh water weaves,

With moving fish and rounded stones

Up and down the greater waves

A separate river breathes and runs;

Strike and sing his catch of fields

For the surge is sown with barley,

The cattle graze on the covered foam,

The hills have footed the waves away,

With wild sea fillies and soaking bridles

With salty colts and gales in their limbs

All the horses of his haul of miracles

Gallop through the arched, green farms,

Trot and gallop with gulls upon them

And thunderbolts in their manes.

O Rome and Sodom To-morrow and London

The country tide is cobbled with towns

And steeples pierce the cloud on her shoulder

And the streets that the fisherman combed

When his long-legged flesh was a wind on fire

And his loin was a hunting flame

Coil from the thoroughfares of her hair

And terribly lead him home alive

Lead her prodigal home to his terror,

The furious ox-killing house of love.

Down, down, down, under the ground,

Under the floating villages,

Turns the moon-chained and water-wound

Metropolis of fishes,

There is nothing left of the sea but it’s sound,

Under the earth the loud sea walks,

In deathbeds of orchards the boat dies down

And the bait is drowned among hayricks,

Land, land, land, nothing remains

Of the pacing, famous sea but it’s speech,

And into it’s talkative seven tombs

The anchor dives through the floors of a church.

Good-bye, good luck, struck the sun and the moon,

To the fisherman lost on the land.

He stands alone in the door of his home,

With his long-legged heart in his hand.

Pilbågarna gled ner, och kusten

Svartad av fåglar tog en sista titt

Vid hans trasslande hår och valblå öga;

Den upptrampade staden ringde i kullerstenar för tur.

Sedan adjö till de fiskare

Båten är ankarfri och snabb

Som en fågel som krokar över havet,

Högt och torrt vid toppen av masten,

Viskade den tillgivna sanden

Och den bländade kajens bålverk.

Segla för min skull och se aldrig tillbaka,

Sa det såg landet.

Sails drack vinden och vita som mjölk

Han sprang in i dricksmörkret;

Solen förliste västerut på en pärla

Och månen simmade ut ur sin hulk.

Trattar och master gick förbi i en virvel.

Farväl till mannen på det sjöbenta däcket

Till guldtarmen som sjunger på hans rulle

Till betet som kom ut ur säcken,

För vi såg honom kasta till den snabba översvämningen

En levande flicka med sina krokar genom läpparna;

Alla fiskar strålade i blod,

Sa de krympande skeppen.

Farväl till skorstenar och trattar,

Gamla fruar som snurrar i röken,

Han var blind för ögonen av ljus

I vågornas bön

Men hörde hans betesbock i kölvattnet

Och kämpa i ett stim av kärlekar.

Kasta nu ner din spö, för det hela

Av havet är kuperat med valar,

Hon längtar bland hästar och änglar,

Regnbågsfisken böjer sig i hennes glädje,

Flot den förlorade katedralen

Klockspel av de gungade bojarna.

Där ankaret red som en mås

Miles över den månslagna båten

En byg fågel bråkade och föll,

Ett moln blåste regnet från dess hals;

Han såg stormen rök ut för att döda

Med rykande pilbågar och bagge av is,

Elda mot stjärnans ljus, raka Jesu ström;

Och ingenting lyste i vattnets ansikte

Men månens olja och bubbla,

Djup och piercing i kursen

Den lockade fisken under skummet

Bevittnat med en kyss.

Valar i kölvattnet som uddar och alperna

Skakade det sjuka havet och nosade djupt,

Djup det stora buskade betet med regnande läppar

Gled fenorna på dessa puckelryggade ton

Och flydde sin kärlek i ett vävdopp.

Åh, Jericho föll i lungorna på dem!

Hon nappade och dök i kärlekens namn,

Snurrat på en pip som en långbensboll

Tills varje best brakade ner i en sväng

Tills varje sköldpadda krossades från sitt skal

Tills varje ben i den rusande graven

Rose och galade och föll!

Lycka till med handen på spöet,

Det åska under tummarna;

Guldtarm är en blixtråd,

Hans eldiga rulle sjunger av dess lågor,

Den virvlade båten i brännan av hans blod

Gråter från nät till knivar,

Åh, klippfåglarna och deras avkomma i båtstorlek

Åh tjurarna från Biscaya och deras kalvar

Gör under den gröna, lagda slöjan

De långbenta vackra bete sina fruar.

Sprid de svarta nyheterna och måla på ett segel

Enorma bröllop i vågorna,

Över den vakna blinkande sprayen

Över golvets trädgårdar

Kämpa ut den stigande delfinens dag,

Min mast är en klockspira,

Slå och jämna ut, för mina däck är trummor,

Sjung genom den vattentalade förstäven

Bläckfisken går in i hennes lemmar

Isörnen med sin snötramp.

Från näbb med saltläppar till akterns spark

Sjung hur sälen har kysst henne död!

Den långa, lagda minutens brud driver vidare

Gammal i sin grymma säng.

Över kyrkogården i vattnet

Berg och gallerier under

Näktergal och hyena

Gläds åt den där drivande döden

Sjung och yl genom sand och anemon

Valley och Sahara i ett skal,

Åh allt nödlidande kött hans fiende

Kastas till havet i skalet av en flicka

Är gammal som vatten och slätt som en ål;

Alltid adjö till det långbenta brödet

Utspridda i banorna för hans klackar

För de salta fåglarna fladdrade och matade

Och de höga kornen skummade i näbbarna;

Alltid adjö till ansiktets eld,

För de krabbryggade döda på havsbottenrosen

Och smög över hennes ögon,

Den blinda blicken är kall som snöslask.

Frestaren under ögonlocket

Vem visar sig själva som sover

Masthög månvita kvinnor nakna

Går i önskningar och härlig för skam

Är dum och borta med sin låga av brudar.

Susannah har drunknat i den skäggiga bäcken

Och ingen rör sig vid Shebas sida

Men tidvattnets hungriga kungar;

Synd som hade en kvinnas form

Sover tills tystnaden blåser på ett moln

Och alla lyfta vatten går och hoppar.

Lucifer, den fågeln tappar

Utanför sidorna i norr

Har smält bort och är förlorad

Är alltid borttappad i hennes välvda andetag,

Venus ligger stjärnslagen i sitt sår

Och de sensuella ruinerna gör

Årstider över den flytande världen,

Vita fjädrar i mörkret.

Alltid adjö, ropade rösterna genom skalet,

Adjö alltid, för köttet är gjutet

Och fiskaren lindar sin rulle

Utan mer lust än ett spöke.

Alltid lycka till, berömde fenan i fjädern

Fågel efter mörkrets inbrott och den skrattande fisken

När seglen drack upp åskan

Och den långstjärtade blixten tände hans fångst.

Båten simmar in i sexårsvädret,

En vind kastar en skugga och den fryser snabbt.

Se vad guldtarmen släpar underifrån

Berg och gallerier till krönet!

Se vad som fastnar i hår och skalle

När båten skummar vidare med dricksvingar!

Statyerna av stort regn står stilla,

Och flingorna faller som kullar.

Sjung och slå hans tunga drag

Fyll på båtkanten i snö av ljus!

Hans däck är dränkta av mirakel.

Åh fiskarnas mirakel!

Det långa döda bettet!

Ur urnan en storlek som en man

Ut ur rummet tyngden av hans problem

Ut ur huset som rymmer en stad

I kontinenten av ett fossil

En efter en i damm och sjal,

Torka som ekon och insektsansikte,

Hans fäder håller fast vid flickans hand

Och den döda handen leder det förflutna,

Leder dem som barn och som luft

Till de blint slängande topparna;

Århundradena kastar tillbaka sitt hår

Och de gamla sjunger från nyfödda läppar:

Tiden föder en annan son.

Döda tid!

Hon vänder sig i sin smärta!

Eken fälls i ekollonen

Och höken i ägget dödar gärdsmygen.

Han som blåste in den stora elden

Och dog på ett väsande av flammor

Eller vandrade på jorden på kvällen

Räknar förnekelserna av kornen

Klänger sig fast i sitt drivande hår och klättrar;

Och han som lärde deras läppar sjunga

Gråter som den uppgående solen bland

Hans stammars flytande körer.

Stången böjer sig lågt, spålande land,

Och genom det sönderfallna vattnet kryper

En trädgård som håller henne i handen

Med fåglar och djur

Med män och kvinnor och vattenfall

Träd svala och torkar i bubbelpoolen av fartyg

Och bedövad och stilla på den gröna, lagda slöjan

Sand med legender i det är jungfruliga varv

Och profeter högljudda på de brända sanddynerna;

Insekter och dalar håller hennes lår hårt,

Tider och platser griper hennes bröstben,

Hon bryter mot årstider och moln;

Runt hennes släpade handled väver sötvatten,

Med rörliga fiskar och rundade stenar

Upp och ner de större vågorna

En separat flod andas och rinner;

Slå och sjung hans fångst av fält

För vågen är sådd med korn,

Boskapen betar på det täckta skummet,

Kullarna har tagit bort vågorna,

Med vilda havsston och blötläggningstygel

Med salta hingstar och stormar i armarna

Alla hästarna i hans drag av mirakel

Galoppera genom de välvda, gröna gårdarna,

Trav och galopp med måsar på dem

Och åskslag i manarna.

O Rom och Sodom i morgon och London

Tidvattnet på landet är kullerstensbelagt med städer

Och torn tränger igenom molnet på hennes axel

Och gatorna som fiskaren finkammade

När hans långbenta kött var en vind i eld

Och hans länd var en jaktlåga

Spola upp från hennes hårstråk

Och fruktansvärt leda honom hem levande

Led hennes förlorade hem till hans skräck,

Kärlekens rasande oxdödande hus.

Ner, ner, ner, under marken,

Under de flytande byarna,

Vänder den månkedjade och vattenlindade

Fiskarnas metropol,

Det finns inget kvar av havet men det är ljud,

Under jorden går det högljudda havet,

I dödsbäddar i odlingar försvinner båten

Och betet dränks bland hayricks,

Land, land, land, ingenting finns kvar

Av det fartfyllda, berömda havet men det är tal,

Och in i det är pratsamma sju gravar

Ankaret dyker genom golvet i en kyrka.

Adjö, lycka till, slog solen och månen,

Till fiskaren som förlorats på landet.

Han står ensam i dörren till sitt hem,

Med sitt långbenta hjärta i handen.