Manteau rouge (1979) - Manset

Puisqu’on m’a demandé de tenir son bras

Et de voir l’aiguille s’enfoncer,

On n’a pas toujours de la chance

On se penche, on tombe, on avance.

On enfile le manteau rouge, et les arbres bougent et le ciel va tomber.

On sait pas demain, quel jour, quelle heure, ça va s’arrêter.

On se cache, on rampe, on avale, on se donne du mal à tenir debout.

On regarde en face, et le danger passe, alors y a qu’a tendre le cou.

De l’autre côté de la frontiêre,

Où les bananiers sont tombés,

On trouve des casques et des civières,

Les jeeps des brancardiers.

On est tous pareils, on n’a rien d’autre à faire

Que d'écrire sur un bout d’papier

La vie qu’on mène à l’autre bout d’la terre

Pendant qu’on voit les bombes tomber

Mais, de l’autre côté de le riviêre,

T’as des hommes qui mangent des chiens,

Des femmes qu’ont peur de la lumière,

Qu’ont plus de lait dans les seins.

On s’dépêche, on arrive et on passe devant.

Y a p'être quelque chose à voir.

On s’arrête au bord du trou brûlant.

T’as quelqu’un qui vend à boire.

On enfile le manteau rouge, et les arbres bougent et le ciel va tomber.

On sait pas demain, quel jour, quelle heure, ça va s’arrêter.

On se cache, on rampe, on avale, on se donne du mal à tenir debout.

On regarde en face, et le danger passe, alors y a qu’a tendre le cou

Mais de l’autre côté de la frontiêre,

Où les bananiers sont tombés

On n’a pas toujours de la biêre.

On s’demande c’qui s’est passé.

Mais, ferme les yeux, éteint la p’tite lumière,

Qu’on se souvienne plus de rien,

Ni des femmes tombées dans les rizières,

Ni les enfants morts de faim.

Un jour dans un fauteuil avec un cigare

'Bord de la Méditerranée,

T’as des tas d’gens qui viendrons pour me voir

Pour me d’mander de raconter

Mais y aura rien de plus pourri que ma mémoire.

Je n’saurai même plus compter.

Ma vie s’ra plus qu’un grand trou noir

Avec des cadavres enterrés.

On enfile le manteau rouge…

Sedan jag blev ombedd att hålla i hans arm

Och att se nålen sjunka,

Vi har inte alltid tur

Vi lutar oss, vi faller, vi går framåt.

Vi tar på oss den röda rocken, och träden rör sig och himlen kommer att falla.

Vi vet inte imorgon, vilken dag, vilken tid, det kommer att sluta.

Vi gömmer oss, vi kryper, vi sväljer, vi kämpar för att stå.

Du tittar i ansiktet, och faran går över, så det är bara att dra på nacken.

På andra sidan gränsen,

där bananträden har fallit,

Det finns hjälmar och bårar,

Bårbärarnas jeepar.

Vi är alla lika, vi har inget annat att göra

Skriv än på ett papper

Livet vi lever på andra sidan jorden

Medan vi ser bomberna falla

Men på andra sidan floden,

Du har män som äter hundar,

Kvinnor rädda för ljuset,

Som har mer mjölk i brösten.

Vi skyndar, vi kommer fram och vi går förbi.

Det kan finnas något att se.

Vi stannar vid kanten av det brinnande hålet.

Du har någon som säljer drinkar.

Vi tar på oss den röda rocken, och träden rör sig och himlen kommer att falla.

Vi vet inte imorgon, vilken dag, vilken tid, det kommer att sluta.

Vi gömmer oss, vi kryper, vi sväljer, vi kämpar för att stå.

Vi tittar i ansiktet, och faran går över, så det är bara att tänja på nacken

Men på andra sidan gränsen,

där bananträden föll

Vi har inte alltid öl.

Vi undrar vad som hände.

Men blunda, släck det lilla ljuset,

Låt ingenting komma ihåg,

Inte heller kvinnor som fallit i risfälten,

Inte heller svältande barn.

En dag i en stol med en cigarr

'Medelhavets rand,

Du har massor av människor som kommer för att träffa mig

Att be mig berätta

Men det blir inget ruttnare än mitt minne.

Jag kan inte ens räkna längre.

Mitt liv kommer att vara mer än ett stort svart hål

Med begravda lik.

Vi tar på oss den röda rocken...