À qui n'a pas aimé - Manset

A qui n’a pas connu l’amour

N’a pas aimé

A qui n’a pas touché

Ses lèvres embaumées

N’a pas senti sur lui

Son regard lourd

Ses yeux de maladie

De fièvre désarmée

A qui n’a pas touché du doigt

La plaie profonde

La déchirure de l'être aimé

Que tout inonde

L’or qu’est devenu

Sans qu’on l’ai voulu

Le quotidien des choses

De la banalité

Comme une plante arrachée

A la terre, au fumier

Comme une main

Qu’on a lâchée

Mais c’est sans doute là-haut

Dans la félicité

Que ceux là seront atteints

De cécité

Et réunis sans devoir se cacher

Aveugles sur le monde

Et sur sa cruauté

Comme une fleur arrachée

A la terre, au fumier

Comme une main

Qu’on a lâchée

A qui n’a pas subi sur lui

Cette caresse

A qui n’a pas touché du doigt

Cette herbe épaisse

Qui frissonne et se courbe

Comme avant

Mais ces trous sont ses yeux

Par où passe le vent

Et tout ceci finit par m'être indifférent

Peut-être disparaître

Dans le pli du néant

D’avoir été ensemble

De n'être plus

Que ce qui dans les larmes

Et dans l’eau se dilue

Comme une plante arrachée

A la terre, au fumier

Qui par sa tige reste attachée

Et ne peut ni grandir ni périr ni passer

Simplement dépérir

A qui n’a pas aimé

Till den som inte känt kärleken

Gillade inte

Som inte rörde

Hennes parfymerade läppar

Det luktade inte på honom

Hans tunga blick

Hans sjuka ögon

Av avväpnad feber

Vem har inte rört ett finger

Det djupa såret

Den älskades hjärtesorg

Låt allt svämma över

Guldet som har blivit

Utan att vilja det

De vardagliga sakerna

Från banaliteten

Som en uppryckt växt

Till jorden, till gödseln

som en hand

Att vi släpper taget

Men det är nog där uppe

I lycka

Att de kommer att nås

Av blindhet

Och återförenas utan att behöva gömma sig

Blind för världen

Och på hans grymhet

Som en trasig blomma

Till jorden, till gödseln

som en hand

Att vi släpper taget

För vem har inte lidit på honom

Den här smekningen

Vem har inte rört ett finger

Detta tjocka gräs

Som ryser och böjer sig

Som förut

Men de där hålen är hans ögon

Där vinden blåser

Och allt detta slutar med att vara likgiltigt för mig

kanske försvinna

I intethetens fålla

Att ha varit tillsammans

Att inte vara längre

Än vad i tårarna

Och i vattnet späds ut

Som en uppryckt växt

Till jorden, till gödseln

Som vid sin stjälk förblir fäst

Och kan varken växa eller förgås eller förgås

bara slösa bort

Vem gillade inte