2870 - Manset

Rien qu’un enfant triste

Qui sait qu’il existe

Un navire ancré dans le ciel

Qui vit dans l’ombre du soleil

Une table mise au centre d’une vie nouvelle

Un jardin désert

Une ville en verre

Qu’elle lui couvre les épaules

A cheval sur un tas de tôles

Qu’elle soit pour lui, la vue, la vie et la parole

Un escalier vide

Son sang se vide

Dans une cage on le glisse

Les murs sont blancs, les murs sont lisses

Qu’il ferme les yeux, qu’il meure en l’année

Deux-mille-huit-cent-soixante-dix

Rien qu’un enfant triste

Qui sait qu’il existe

Un navire ancré dans le ciel

Qui vit dans l’ombre du soleil

Qui n’entendra jamais l’appel

De vie, de mort ou de détresse

Une tour immense

Le froid, le silence

Des cris de haine et de vengeance

Le navire qui se balance

Un million d’années lumière plus loin

Qu’un enfant triste sans défense

Rien qu’un enfant triste

Tombé sur la piste

Qui mène en haut de l'édifice

La peau tendue, le ventre lisse

Qu’il ferme les yeux, qu’il meure en l’année

Deux-mille-huit-cent-soixante-dix

Bara ett ledset barn

vem vet att det finns

Ett fartyg förankrat i himlen

Som bor i skuggan av solen

Ett bord dukat i centrum för ett nytt liv

En öde trädgård

En glasstad

Låt henne täcka hans axlar

Gå över en hög med lakan

Låt det vara för honom, syn, liv och tal

En tom trappa

Hans blod rinner ut

I en bur glider vi honom

Väggarna är vita, väggarna är släta

Låt honom blunda, låt honom dö på året

två tusen åtta hundra sjuttio

Bara ett ledset barn

vem vet att det finns

Ett fartyg förankrat i himlen

Som bor i skuggan av solen

Som aldrig kommer att höra samtalet

Av liv, död eller nöd

Ett enormt torn

Kylan, tystnaden

Rop av hat och hämnd

Det svängande skeppet

En miljon ljusår bort

Än ett sorgligt hjälplöst barn

Bara ett ledset barn

Fallen på banan

Som leder till toppen av byggnaden

Huden stram, magen slät

Låt honom blunda, låt honom dö på året

två tusen åtta hundra sjuttio