Dr. Martens E01 - BRAV

Évidement, toute cette histoire n’est qu’une fiction

Qui j’espère invitera à la réflexion

Sur les dérives, parfois sectaires d’un isolement social, racial ou économique

Combattre les extrêmes, avant que ce soit l’inverse

Déjà petit, très peu d’amis, souvent solitaire

Unique enfant d’une famille discrète, ouvrière

Qui pour survivre dans ce milieu de bâtiments précaires

Gratte jour et nuit, touche le SMIC pour un taf' de merde

Dure est la vie, mais bon tant pis, il faudra faire avec

T’façon ici, on a beau crier, nul n’entend l’appel

Alors enlisé dans l’oubli, on tente de rester fier

Mais la sère-mi fini très vite par faire baisser la tête

Dix-neuf-cent-quatre-vingt-six, j’avais cinq piges à peine

J’ai vu arriver sans un bruit la douleur quotidienne

D’une mère infirme que les soucis ont quasi rendu muette

D’un daron qui dans le Whisky tente de noyer les dettes

Et qui se venge de ses défaites en détruisant c’qu’il aime

En tabassant souvent ma mère quand ce n’est pas moi-même

Chaque jour plus rude et plus obscur que celui de la veille

Me pousse à traîner dans la rue, fuir cette sale rengaine

À sept-huit piges, passage difficile par l'école primaire

Où j’ai rapidement appris le sens du mot «colère»

Faut dire qu’entendre sans arrêt des «vas-y, nique ta mère»

Marque l’esprit qui encore aujourd’hui me reste en travers

Je me souviens qu'à cette époque, j’aurais souhaiter que crèvent

Tous ces connards de fils de bourges qui m’insultaient sans cesse

De sale pauvre, de cassos, de bâtard parfois même

Finalement cette période forge mon caractère

Un peu plus tard, c’est au lycée que tout s’accélère

Un jour de Mars, pour un regard pourtant ordinaire

Une bande de rabzas et de blacks à la réput' vénère

S’y mettent à quatre pour me coincer dans les chiottes, et merde

Tout va très vite, l’un d’eux me gifle tandis qu’les autres me tiennent

J’essaye de fuir mais tous ces types sur mon corps se jettent

Les coups déferlent et les insultes sur ma gueule s’enchaînent

Aucune issue, et si je suis seul contre quatre, que faire?

Répondre j’aimerais, mais maintenu de force à terre

Une main sur la bouche m’empêche de donner l’alerte

Lorsque soudain, l’un d’eux se lève, prend son élan, abrège

D’un penalty dans les gencives, c’est le trou noir direct

Inconscient, c’est dans mon sang dans lequel je baigne

Qu’on me retrouve quelques instants après ce long calvaire

Transporté aux urgences dans un profond sommeil

C’est seulement trois jours plus tard que je me réveille

Les jambes cassées, les côtes pétées ainsi qu’une trentaine

De points de sutures sur le crâne et l’arcade sourcilière

Sous assistance respiratoire, fracture de l’abdomen

Je m’alimente et n’chie que par des tuyaux désormais

Les journées passent ainsi de suite, ça fait déjà six semaines

Que je suis cloué sur ce lit d’hôpital sans rien faire

À l’exception de quelques visites, trois ou quatre lettres

Je passe le plus clair de mon temps à ruminer ma haine

À ressasser silencieusement chaque minute de cette scène

À contenir douloureusement ma colère et ma peine

Moi qui n’avais jamais rien fait, pourquoi est-ce moi, bordel?

Naturligtvis är hela den här historien bara fiktion.

Vilket jag hoppas ska inbjuda till eftertanke

Om de ibland sekteristiska överdrifterna av social, rasmässig eller ekonomisk isolering

Kämpa mot ytterligheterna, innan det blir tvärtom

Redan liten, väldigt få vänner, ofta ensam

Enda barnet i en diskret arbetarfamilj

Vem ska överleva i denna miljö av otrygga byggnader

Repar dag och natt, slår minimilönen för ett skitjobb

Hårt är livet, men synd, vi måste ta itu med det

Du vägen hit, kanske vi skriker, ingen hör samtalet

Så fast i glömskan försöker vi vara stolta

Men sere-mi hamnar väldigt snabbt genom att sänka huvudet

Nitton åttiosex, jag var knappt fem år gammal

Jag såg den dagliga smärtan komma utan ett ljud

Om en förlamad mamma vars oro har gjort henne nästan stum

Av en daron som i whiskyn försöker dränka skulderna

Och som tar hämnd för sina nederlag genom att förstöra det han älskar

Genom att ofta slå min mamma när det inte är jag

Varje dag hårdare och mörkare än dagen innan

Få mig att hänga på gatan, fly från den här smutsiga låten

Vid sju till åtta, svår passage genom grundskolan

Där jag snabbt lärde mig betydelsen av ordet "ilska"

Måste säga att hela tiden höra "varsågod, knulla din mamma"

Markerar den ande som fortfarande finns kvar i mig idag

Jag minns då, jag önskar att jag skulle dö

Alla dessa jävla söner till borgerliga som förolämpade mig konstant

Smutsiga stackare, cassos, ibland även jäveln

Äntligen skapar denna period min karaktär

Lite senare är det på gymnasiet som allt accelererar

En dag i mars, för en vanlig look

Ett gäng vördnadsfulla rabzas och svarta

Gå ut ur deras sätt att få mig att fastna i toaletten, och knulla den

Allt går väldigt fort, en av dem slår mig medan de andra håller om mig

Jag försöker springa men alla dessa killar på min kropp kastar

Slagen går sönder och förolämpningarna i mitt ansikte hänger ihop

Ingen väg ut, och om jag är ensam mot fyra, vad ska jag göra?

Svar jag skulle vilja, men höll nere med våld

En hand över min mun hindrar mig från att slå larm

När plötsligt reser sig en av dem, tar fart, förkortar

Från en straff i tandköttet är det det direkta svarta hålet

Medvetslös ligger det i blodet jag badar

Må jag hittas några ögonblick efter denna långa prövning

Togs till akuten i djup sömn

Det är bara tre dagar senare som jag vaknar

Brutna ben, brutna revben och trettio

Stygn på skallen och pannbenet

Under andningshjälp, fraktur i buken

Jag matar mig själv och skiter bara i rör nu

Dagarna går så här, det har redan gått sex veckor

Att jag sitter fast i den här sjukhussängen och gör ingenting

Förutom några besök, tre eller fyra brev

Jag tillbringar det mesta av min tid med att grubbla över mitt hat

Tyst återhämtar varje minut av den här scenen

Att smärtsamt innehålla min ilska och smärta

Jag som aldrig hade gjort något, varför i helvete är det jag?