Le ragazze di Osaka - Eugenio Finardi

Mi sento strano e poco importante

Quasi fossi trasparente e poi

Resto fermo e non muovo niente

La sabbia scende molto lentamente

L’acqua è chiara e si vede il fondo

Limpido finalmente

Ma no, non voglio essere solo

Non voglio essere solo

Non voglio essere solo mai

Al nord del tempio di Kasuga

Sulla collina delle giovani erbe

Mi avvicinavo sempre di più a loro

Quasi per istinto

Sagome dolci lungo i muri

Bandiere tenui più sotto il sole

Passa un treno o era un temporale

Sì, forse lo era

Ma lei chinava il capo poco

Per salutare in strada

Tutti quelli colpiti da stupore

Da lì si rifletteva chiara

In una tazza scura

In una stanza più sicura ma no

Non voglio esser solo

Non voglio esser solo

Non voglio esser solo mai

Jag känner mig konstig och oviktig

Som om jag vore transparent och då

Jag står stilla och rör ingenting

Sanden faller väldigt långsamt

Vattnet är klart och man kan se botten

Äntligen klart

Men nej, jag vill inte vara ensam

Jag vill inte vara ensam

Jag vill aldrig vara ensam

Norr om Kasuga-templet

På kullen av unga gräs

Jag kom närmare och närmare dem

Nästan av instinkt

Söta former längs väggarna

Flaggor mer dämpade under solen

Ett tåg passerar eller så var det en storm

Ja, det kanske var det

Men hon böjde huvudet lite

Att säga hej på gatan

Alla som drabbats av häpnad

Därifrån återspeglades det tydligt

I en mörk kopp

I ett säkrare rum men nej

Jag vill inte vara ensam

Jag vill inte vara ensam

Jag vill aldrig vara ensam