Flor Do Cardo - Aldina Duarte

Dói-me ser a flor do cardo

Não ter a mão de ninguém;

Tenho a estranha natureza

De florir com a tristeza

E com ela me dar bem

Dói-me o Tejo, dói-me a lua

Dói-me a luz dessa aguarela

Tudo o que foi criação

Se transforma em solidão

Visto da minha janela

O tempo não me diz nada

Já nada em mim se consome

Não sou princípio nem fim

Já nada chama por mim

Até me dói o meu nome

Dói-me ser a flor do cardo

Não ter a mão de ninguém

Hei-de ser cravo encarnado

Que vive em pé separado

E acaba na mão de alguém

Det gör ont i mig att vara tistelns blomma

Att inte ha någons hand;

Jag har en konstig natur

Av att blomma med sorg

Och med henne kommer jag bra överens

Tejo gör ont, månen gör ont

Ljuset i den akvarellen gör mig ont

Allt som var skapande

Övergår i ensamhet

Sett från mitt fönster

Tiden säger mig ingenting

Inget i mig förbrukas längre

Jag är varken början eller slut

inget ringer mig längre

Mitt namn gör till och med ont

Det gör ont i mig att vara tistelns blomma

Att inte ha någons hand

Jag kommer att bli en röd nejlika

Som bor separat

Och hamnar i någons hand