Casa-Mãe/Cidade - Aldina Duarte

Hora a hora dia a dia

P’las ruas encantada

Andei a ver se entendia

A cidade tão cansada

Casas tristes desoladas

Juntas soltam um queixume

Sobrevivem em fachadas

De abandono e de ciúme

Nas varandas enlaçadas

Pelas heras da saudade

Oiço rir às gargalhadas

Entre gritos de outra idade

Na calçada envelhecida

Faltam pedras pelo chão

Os canteiros são a vida

Dos becos na escuridão

Quer de noite quer de dia

Meu mistério decifrava

E se acaso me perdia

Mais de mim eu encontrava

Mesmo em frente à casa-mãe

Encontrei-me na distância

Ai de quem por si não tem

Na memória qualquer esperança

Timme för timme dag för dag

Genom de förtrollade gatorna

Jag gick för att se om jag förstod

Staden är så trött

ödsliga sorgliga hus

Tillsammans lämnade de ut ett klagomål

De överlever på fasader

Av övergivenhet och svartsjuka

På de sammanflätade verandorna

Av längtans murgröna

Jag hör skratt

Mellan gråten av en annan ålder

På den åldrande trottoaren

Saknade stenar på golvet

Byggarbetsplatser är livet

Från gränderna i mörkret

Vare sig det är på natten eller på dagen

Mitt mysterium dechiffrerades

Och om jag gick vilse

Jag hittade mer av mig

Precis framför huvudbyggnaden

Jag fann mig själv på avstånd

Ve dem som inte har

I minnet något hopp