Hay Hombres Algunos Años Más Tristes Que Yo - Nacho Vegas

Anocheció en mi refugio,

Me metí en el viejo café,

Vi a un hombre agitando su mano

Para que me acercara a él.

Murmuró: «Yo fui una vez

Fuerte como el sol.»

Yo pensé: «Debe ser

Quince años más triste que yo,

Quince años más triste que yo.»

Y antes de hundir la cara en su vino

Añadió con solemnidad:

«Ahora soy más débil

Que el más pálido color celestial.»

«Brindo por la Santa Ley»,

Dijo alzando la voz.

Yo pensé: «Tiene que ser

Veinte años más triste que yo O treinta años más triste que yo.»

Puede ser que el horror pase a tu lado,

Pero no, chico, no, ni aun así lo reconocerías.

Y hablan con tal nitidez,

Quita o pon alguna tos,

De hambre, amor, dolor y de sed

Que piensas por lo roto de su voz:

«Hay hombres muchos años más tristes que yo,

Hombres muchos años más tristes que yo.»

Det blev mörkt i mitt skydd,

Jag gick in på det gamla kaféet,

Jag såg en man vifta med handen

För att jag ska komma honom närmare.

Han mumlade: "Jag var en gång

Stark som solen."

Jag tänkte: "Det måste vara

Femton år sorgligare än mig

Femton år sorgligare än jag.»

Och innan du kastar ditt ansikte i ditt vin

Han tillade högtidligt:

"Nu är jag svagare

Än den blekaste himmelska färgen."

"Jag dricker till den heliga lagen",

sa han och höjde rösten.

Jag tänkte: "Det måste vara

Tjugo år sorgligare än mig Eller trettio år sorgligare än mig.

Det kan vara så att skräcken passerar din sida,

Men nej, pojke, nej, du skulle inte ens veta det.

Och de talar så tydligt,

Ta bort eller lägg lite hosta,

Av hunger, kärlek, smärta och törst

Vad tycker du om trasigheten i hans röst:

"Det finns män som är många år sorgligare än jag,

Män är många år sorgligare än jag.»