Gris sont mes pétales de proses - Mil

C'était une nuit, une nuit pleine de couleurs

Explosion d’joie, sourire aux éclats

Au milieu des gens nous sommes là

A nous regarder tristement, je me souviens t’aimer encore

Contrairement à toi

1er janvier, feux d’artifices, neige, peine, espoir

Je sais que tu sais qu’c’est fini, n’est-c'pas?

Les autres s’embrassent, les autres échangent de belles promesses

Nous autres à bout de souffle et nos cœurs qui s’embrasent

Ton frère qui me parle, qui m’dit qu’en 2008

Y aura du Mil sur les ondes FM, il me dit qu’il en est sûr

Vite rejoint par ta belle-sœur

J’oublie pas son sourire, non, j’oublie pas leur sourire

J’oublie pas cette tendresse, j’oublie pas leur regard

Non, j’oublie pas cette tristesse au fond du tien

Je vis avec depuis tout ce temps, je vis avec depuis ce bouquet final

Ça va faire bientôt deux ans, et j’ai toujours aussi mal

Gris sont mes pétales de prose

A la folie, passionnément, ou pas du tout

Gris sont mes pétales de prose

Chaque page que j’arrache s’envole vers un ciel voilé

Gris sont mes pétales de prose

A la folie, passionnément, ou pas du tout

Gris sont mes pétales de prose

Peut-être que derrière ce voile se cache un ciel étoilé

Il était une voix, une voix qui résonne en moi

Tourne la page, tourne la page, j’ai remonté l’ancre du port bluesky

Et je regarde au large, un vent glacial sur mes larmes séchées

Et Dieu sait qu’j’ai essayé de rayer ton visage de mes souvenirs

Mais rien n’y fait, on n’oublie pas 4 ans comme ça

4 ans d’vie commune, juste en claquant des doigts

Des fois j’me demande si tu es heureuse toi

Des fois j’me demande si y a toujours un peu de moi en toi

Des fois j’me demande comment font les autres pour y croire encore

Quand ils se retrouvent seuls sans celui ou celle qu’ils avaient choisi

Des fois j’m’en veux d'être autant nostalgique

Et si seulement on pouvait choisir de quoi on allait rêver

J’me rapprocherais de toi, ma main dans la tienne

Et nos lèvres s’entremêlent, mais tu n’es plus là

A la folie, passionnément, pas du tout

Chaque page que j’arrache s’envole vers un ciel voilé

Peut-être que derrière ce voile se cache un ciel étoilé

Peut-être que je ferme trop les yeux

Oui peut-être que je perds trop mon temps à nous imaginer tous les deux

Peut-être que je serais heureux sans jamais t’avoir connu

Et sans jamais t’avoir vue, peut-être serais-je loin d'écrire ces maux de tête

Un mec comme les autres ou un mec malhonnête, peut-être

Aurais-je dû passer plus de temps en studio

Peut-être serais-je devenu celui que j’aurais toujours voulu être

Peut-être que j’aurais passé plus de temps en famille

A trouver le réconfort dans les bras d’un fils ou d’une fille

J’aurais pu faire dans ma vie des tas d’autres choix

Mais peu importe, je t’ai eue toi, et gris sont mes pétales de prose

Det var en natt, en natt full av färger

Explosion av glädje, sprängande leende

Mitt bland människorna vi är där

När jag tittar sorgset på oss minns jag att jag fortfarande älskade dig

till skillnad från er

1 januari, fyrverkerier, snö, sorg, hopp

Jag vet att du vet att det är över, eller hur?

De andra kysser, de andra utbyter vackra löften

Vi andra andfådda och våra hjärtan brinner

Din bror som talar till mig, som berättar det för mig 2008

Det kommer att finnas Mil på FM etern, säger han till mig att han är säker

Snabbt sällskap av din svägerska

Jag glömmer inte hans leende, nej, jag glömmer inte deras leende

Jag glömmer inte denna ömhet, jag glömmer inte deras blick

Nej, jag glömmer inte den sorgen djupt inom dig

Jag har levt med det hela den här tiden, jag har levt med det sedan den stora finalen

Det har gått nästan två år, och det gör fortfarande ont

Grå är mina prosablad

Galet, passionerat eller inte alls

Grå är mina prosablad

Varje sida jag river flyger iväg till en disig himmel

Grå är mina prosablad

Galet, passionerat eller inte alls

Grå är mina prosablad

Kanske bakom denna slöja döljer sig en stjärnhimmel

Han var en röst, en röst som resonerar inom mig

Vänd blad, vänd blad, jag drog upp det blåskyiga hamnankaret

Och jag ser ut mot havet, en isande vind på mina torkade tårar

Och Gud vet att jag försökte radera ditt ansikte från mina minnen

Men inget hjälper, vi glömmer inte 4 år såna

4 år tillsammans, bara genom att knäppa med fingrarna

Ibland undrar jag om du är glad

Ibland undrar jag om det fortfarande finns lite av mig i dig

Ibland undrar jag hur andra lyckas tro på det

När de befinner sig ensamma utan sin utvalde

Ibland skyller jag mig själv för att jag är så nostalgisk

Och om vi bara fick välja vad vi skulle drömma om

Jag kommer närmare dig, min hand i din

Och våra läppar flätas samman, men du är borta

galet, passionerat, inte alls

Varje sida jag river flyger iväg till en disig himmel

Kanske bakom denna slöja döljer sig en stjärnhimmel

Jag kanske blundar för mycket

Ja, jag kanske slösar bort för mycket tid på att föreställa oss två

Jag kanske skulle vara glad över att aldrig känna dig

Och utan att någonsin ha sett dig, kanske jag skulle vara långt ifrån att skriva dessa huvudvärk

En kille som de andra eller en oärlig kille, kanske

Borde jag ha spenderat mer tid i studion

Jag kanske hade blivit den jag alltid velat vara

Kanske skulle jag ha spenderat mer tid med min familj

Att finna tröst i famnen på en son eller dotter

Jag kunde ha gjort många andra val i mitt liv

Men vad som helst, jag har dig, och grått är mina prosablad