Tu Pálido Final - Julio Sosa, Orquesta de Leopoldo Federico

Tu cabellera rubia

Caía entre las flores

Pintadas del percal

Y había en tus ojeras

La inconfundible huella

Que hablaba de tu mal…

Fatal

El otoño, con su trágico

Murmullo de hojarascas

Te envolvió

Y castigó el dolor…

Después todo fue en vano

Tus ojos se cerraron

Y se apagó tu voz

Llueve

La noche es más oscura…

Frío

Dolor y soledad…

El campanario marca

La danza de las horas

Un vendedor de diarios

Se va con su pregón…

¡Qué triste está la calle./…

¡Qué triste está mi cuarto…

¡Qué solo sobre el piano

El retrato de los dos…

El pañuelito blanco

Que esconde en sus encajes

Tu pálido final

Y aquella crucecita

—regalo de mi madre—

Aumentan mi pesar…

No ves

Que hasta llora el viejo patio

Al oír el canto amargo

De mi amor

Y mi desolación…

¡Porque las madreselvas

Sin florecer te esperan

Como te espero yo!

ditt blonda hår

föll bland blommorna

calico pärlhöns

Och det fanns i dina mörka ringar

Det omisskännliga fotavtrycket

Vad pratade han om din dåliga...

Dödlig

Hösten, med dess tragiska

Rasslet av lövströ

slog in dig

Och straffade smärtan...

då var allt förgäves

dina ögon stängda

Och din röst bleknade

Det regnar

Natten är mörkare...

Kall

Smärta och ensamhet...

Klockstapeln markerar

Timmarnas dans

En tidningsförsäljare

Han går därifrån med sin proklamation...

Hur sorglig är gatan./...

Hur sorgligt är mitt rum...

Hur ensam på pianot

Porträttet av de två...

den vita näsduken

Det som gömmer sig i hennes spets

din bleka ände

och det där lilla korset

—gåva från min mamma—

De ökar min sorg...

Du ser inte

Att även den gamla altanen gråter

Att höra den bittra sången

Av min kärlek

Och min ödslighet...

eftersom kaprifolen

Utan att blomma väntar de på dig

Vad jag väntar på dig!