La Casita Está Triste - Julio Sosa

Los chicos no juegan, la casa está triste

La gente camina en puntas de pie

El alma de ella en todo subsiste

El alma tan buena de la que se fue

Sollozos furtivos, suspiros y quejas

Se oyen muy suaves cual leve rumor

De los que han quedado.

Se postran las viejas

Y elevan plegarias a Nuestro Señor

Un hombre murmura: «¡Qué mala es la vida!

¡Llevarla tan joven, indigna pensar!

¡Tan buena y tan bella, por todos querida

Dejar en tristezas sumido a su hogar!»

La gente la extraña -¡si era tan buena!-

Con todos charlaba, con todos se dio

Por eso en su muerte se ve tan serena

¿Será que su almita al cielo voló?

Despunta la aurora y mecen las brisas

Las plantas, las flores, que tanto cuidó

Y añoran sus riegos, sus dulces sonrisas

Y tiernos cuidados que en vida les dio

Se asoma un nenito, rosado, sonriente;

Pregunta a su padre: «¿Mamá dónde está?»

Y al ver el cadáver, le dice doliente:

«¡Papito, yo quiero dormir con mamá!»

Pojkarna spelar inte, huset är trist

Folk går på tå

Hennes själ i allt består

Själen så god som han lämnade

Smygande snyftningar, suckar och klagomål

De hörs väldigt mjuka som ett lätt rykte

Av de som blivit kvar.

de gamla kärringarna böjer sig

Och höj böner till Vår Herre

En man mumlar: "Hur dåligt är livet!

Bär henne så ung, ovärdig att tänka!

Så gott och så vackert, alla kära

Lämna ditt hem i sorg!»

Folk saknar henne -om hon var så bra!-

Han chattade med alla, med alla han gav

Det är därför hon i sin död ser så lugn ut

Kan det vara så att hans lilla själ flög till himlen?

Gryningen bryter på och vindarna svajar

Växterna, blommorna, som han tog hand om så mycket

Och de längtar efter sina risker, sina söta leenden

Och öm omsorg som han gav dem i livet

En liten pojke dyker upp, rosa, leende;

Han frågar sin pappa: "Mamma var är hon?"

Och när han ser liket säger han sorgset:

"Pappa, jag vill ligga med mamma!"