Padrino Pelao - Julio Sosa

¡Saraca, muchachos, dequera un casorio!

¡Uy Dio, qué de minas, 'ta todo alfombrao!

Y aquellos pebetes, gorriones de barrio

Acuden gritando: ¡Padrino pelao!

El barrio alborotan con su algarabía;

Allí, en la vereda, se ve entre el montón

El rostro marchito de alguna pebeta

Que ya para siempre perdió su ilusión

Y así, por lo bajo

Las viejas del barrio

Comentan la cosa

Con admiración:

«¿Ha visto, señora

Qué poca vergüenza?

¡Vestirse de blanco

Después que pecó!»

Y un tano cabrero

Rezonga en la puerta

Porque a un cajetiya

Manyó el estofao:

«Aquí, en esta casa

Osté no me entra

Me son dado coenta

Que osté es un colao.»

¡Saraca, muchachos, gritemos más fuerte!

¡Uy Dio, qué amarrete!

Ni un cobre ha tirao…

¡Qué bronca, muchachos!

Se hizo el otario

¡Gritemos, Pulguita!

¡Padrino pelao!

Y aquella pebeta que está en la vereda

Contempla con pena a la novia al pasar

Se llena de angustia su alma marchita

Pensando que nunca tendrá el blanco ajuar

Saraca, pojkar, vill ha ett bröllop!

Hoppsan Dio, vilken gruva, all matta!

Och de där pebetes, grannsparvar

De kommer och ropar: Gudfader pelao!

Grannskapet bråkar med sitt ståhej;

Där, på trottoaren, ser man bland högen

Det vissna ansiktet på någon liten flicka

Att han har förlorat sin illusion för alltid

Och så lågt

Grannskapets gamla damer

De kommenterar saken

Med beundran:

"Har du sett, frun?

Vilken skamlöshet?

klänning i vitt

Efter att han syndat!"

Och en tanogetter

knorra vid dörren

eftersom till en cajetiya

Många av grytan:

"Här, i det här huset

Osté passar inte mig

Jag är informerad

Den osten är en cola.»

Saraca, pojkar, låt oss skrika högre!

Åh gud vilken slips!

Inte en koppar har kastat...

Vilket gnäll, killar!

otariot gjordes

Låt oss skrika, Flea!

Gudfadern skallig!

Och den där lilla flickan som är på trottoaren

Han tittar sorgset på bruden när hon går förbi

Hans vissna själ är fylld av ångest

Tänker att han aldrig kommer att ha den vita byxan