Il buco del diavolo - The Gang

Gli zingari del fiume

erano tornati

dopo aver chiuso

il Grande Cerchio

làdove abita il vento

e il sole va a dormire.

E noi per giorni

e giorni andammo

a sud e a sud ancora.

Tutto ormai era lontano

le torri il giardino il fiume

e la montagna.

Fino a che solo noi

con il deserto dentro

gli occhi e le gole

E sete e sabbia

Bestemmia e Preghiera

bruciavano le parole.

Quando cademmo

fermi aspettammo la visione

nella valle dell’ultimo sospiro

vennero il coniglio

ed il serpente

custodi e testimoni

della tentazione.

Noi li seguimmo fino

alla Grande Gola

dove il Corsaro di Casarsa

ci aspettava

«Venite"disse «giù

e ancora in fondo

nel Buco del Diavolo, giù

dove si va una volta sola»

E noi per nove giorni andammo

giùe ancora in fondo

gradino per gradino

fino alla Porta del Labirinto.

C’erano due gemelli

a far la guardia

Amleto ed Arlecchino

Il Poeta d’Officina ci disse

entrando

«non vi guardate indietro

non fermate il passo

al pianto e alle grida

andate sempre avanti

fino alla porta d’Oriente

la Porta dell’uscita»

E passammo tra i cortili

le mura le stanze ed i cancelli

erano vinti e vincitori

erano lupi ed agnelli.

Vedemmo le madri partorire

una guerra

e i padri annegare quando

il fiume era in piena.

Vedemmo i figli divorati

dalla scimmia sulla schiena.

Il Diavolo dormiva

e sognava la palude

quando noi smarriti e stanchi

arrivammo nell’Orto dei Pensieri

sotto il Pesco di Giuda

c’erano due uomini seduti

soli tristi e muti.

Il primo si alzòdicendo

che nell’altra vita

si era fatto Dio da solo

per in miracolo padano

Aveva usato l’inganno e la rapina

ma con un colpo solo sparato

dal terrore

era venuto qui a nascondere

per sempre la sconfitta

e il disonore.

L’altro con gli occhi a terra

e la voce che tremava

disse che nell’altra vita

si era fatto da solo

un uomo di sangue ossa e sudore

ma quando il suo tempo

non venne piùpagato ad ore

la rabbia non trovòla strada

per giungere al suo cuore

Un nodo alla gola fu la soluzione

era venuto anche lui

a nascondere per sempre

la sconfitta e la delusione.

Piùavanti gli altri andavano

quando io udii una voce

veniva da un rovo

di spini e di rose

«Portami via con te portami via»

ed io la vidi spezzata in mille specchi

e dissi «Ora che ti ho trovata

verrai con me per sempre

anima mia».

E passai da solo il tunnel

il lunapark la pista degli scontri

fino all’uscita

dove tutti insieme una volta ancora

ci trovammo.

Il Martire di Ostia ci salutò

per tre volte le braccia sulle spalle

tre volte tutti lo abbracciammo

aveva un giglio in mano

quando ci disse

con una lingua nata di domenica

«voi siete partiti

ma solo per tornare

ed ora che le strade

sono vuote

una volta per sempre tornate

al tempo delle rose».

Flodzigenare

de hade återvänt

efter stängning

den stora cirkeln

där vinden bor

och solen somnar.

Och vi i dagar

och dagarna vi gick

till söder och till söder igen.

Allt var nu långt borta

tornen trädgården floden

och berget.

Tills bara vi

med öknen inuti

ögon och strupar

Och törst och sand

Hädelse och bön

orden brändes.

När vi ramlade

vi väntade på visionen

i den sista suckens dal

kaninen kom

och ormen

vårdnadshavare och vittnen

av frestelse.

Vi följde upp dem

vid Stora ravinen

där Corsair of Casarsa

han väntade på oss

"Kom ner", sa han, "ned

och fortfarande i botten

i Djävulens hål, nere

dit du bara går en gång»

Och vi gick i nio dagar

nere och fortfarande i botten

steg för steg

upp till labyrintporten.

Det fanns tvillingar

för att hålla koll

Hamlet och Harlequin

Workshoppoeten berättade för oss

går in

"titta inte tillbaka

sluta inte

att gråta och skrika

alltid gå framåt

upp till östra porten

utgångsdörren»

Och vi passerade mellan gårdarna

 väggarna, rummen och portarna

de var förlorare och vinnare

de var vargar och lamm.

Vi såg mammorna föda

ett krig

och pappor drunknar när

floden var överfull.

Vi såg barnen slukade

från apan på ryggen.

Djävulen sov

och han drömde om träsket

när vi är vilse och trötta

vi anlände till Tankarnas trädgård

under Judas persikaträd

det satt två män

sorgliga och tysta solar.

Den första reste sig och sa

än i det andra livet

han hade gjort sig själv till Gud

för ett mirakel i Po-dalen

Han hade använt bedrägeri och stöld

men med ett enda skott avlossat

från terror

han hade kommit hit för att gömma sig

för evigt nederlag

och vanära.

Den andre med ögonen på marken

och rösten som darrade

sa det i det andra livet

han gjorde av honom själv

en man med blod, ben och svett

men när det är dags

han fick inte längre betalt per timme

ilskan hittade inte sin väg

att nå hans hjärta

En klump i halsen var lösningen

han hade också kommit

att gömma sig för alltid

nederlaget och besvikelsen.

De andra gick före

när jag hörde en röst

det kom från en träskägg

av taggar och rosor

"Ta bort mig med dig ta mig bort"

och jag såg den bruten i tusen speglar

och jag sa "Nu när jag har hittat dig

du kommer att följa med mig för alltid

min själ".

Och jag gick igenom tunneln själv

nöjesparken racingbanan

tills utgången

där alla tillsammans igen

vi träffades.

Martyren av Ostia hälsade oss välkomna

lägg armarna på axlarna tre gånger

tre gånger kramade vi honom alla

han hade en lilja i handen

när han berättade för oss

med en tunga född på en söndag

"du lämnade

men bara för att återvända

och nu när vägarna

de är tomma

kom tillbaka en gång för alla

vid rosornas tid".