Silenzio - Remmy, Martina Platone

Ti prego salvami, tu che ne conosci il modo puoi

Spegnere questo fuoco o almeno farlo durare poco

Imploro il taglio quando implodo

Sanno quello che provo, intanto alimentano il rogo

Ricordo i miei polsi stanchi, le mie mani, i tagli e i calli

La mia linea della vita è nei tuoi palmi

Scegli cosa vuoi farne, amore

Puoi stringere finché le notti saranno calde

Le nocche saranno bianche

L’aria che respiro è veleno che assimilo

Come presente la tua assenza e non per ossimoro

Fumo un’altra Marlboro, lo sguardo fisso all’angolo

Le tue labbra sono questo filtro che strangolo

I tuoi occhi parlavano fin troppo

Forse per questo che ogni tuo silenzio mi spaventava il doppio

Le vie per dirsi addio sono infinite

Ma hai smesso di guardarmi, le tue iride non sono più le mie

Io che non sapevo quante spine avessi addosso

Ora è tardi ormai, forse anche troppo

E cogli cocci come fossero briciole

Per te tesi io quel filo rosso

Streghe e Minotauri sanno dove sono

Per quanto ancora riuscirò a farmi strada se vado solo?

Mi dicevo: «Basta sapersi guardare dentro»

Ma se prima eri il mio canto in questa stanza

Ora non resta che far silenzio

Fuori piove e pure dentro, è burrasca

L’acqua sembra farmi silenzio e chi parla?

Forse la notte, consigli da non seguirli

Che sento fin troppo spesso «Vai a riprenderla»

Dentro al mio orecchio

Alla pioggia mi confesso e mi specchio dove si posa

Cammino in queste strade e neanche mi sfiora

Solo tu nelle storie che poi tratteggio

L’inchiostro che verso rimpolpa il sangue che ho perso

Insegnami come si muore, a fermare un cuore per il freddo

Tanto brucerò all’inferno

Questa fiamma mi lambisce il petto

Brucio per sentire il dolore che svanisce lento

Tra i vicoli del cervello ho ansie e pressione alta

Ai ventricolo in sala d’aspetto

Vivo il resto del tempo immerso nel buio

Fisso il cielo, Sirio torna a luglio, in questo ci spero

Io che non sapevo quante spine avessi addosso

Ora è tardi ormai, forse anche troppo

Se prima eri il mio canto in questa stanza

Ora non resta che, ora non resta che silenzio

Snälla rädda mig, du som vet hur du kan

Släck den här elden eller låt den åtminstone hålla en kort stund

Jag ber om ett snitt när jag imploderar

De vet vad jag känner, medan de eldar på bålet

Jag minns mina trötta handleder, mina händer, såren och förhårdningarna

Min livslinje ligger i dina handflator

Välj vad du vill göra med den, älskade

Du kan klämma tills nätterna är varma

Knogarna blir vita

Luften jag andas är gift jag assimilerar

Din frånvaro som närvarande och inte som en oxymoron

Jag röker en till Marlboro, min blick riktad mot hörnet

Dina läppar är detta filter som jag stryper

Dina ögon talade alldeles för mycket

Kanske var det därför varje tystnad jag skrämde mig dubbelt

Sätten att säga adjö är oändliga

Men du har slutat titta på mig, dina irisar är inte mina längre

Jag som inte visste hur många taggar jag hade på mig

Nu är det sent nu, kanske till och med för sent

Och hantera skärvor som om de vore smulor

För dig sträckte jag den röda tråden

Häxor och minotaurier vet var de är

Hur mycket längre kommer jag att kunna ta mig fram om jag går ensam?

Jag sa till mig själv: "Du behöver bara veta hur man ser inuti"

Men om innan du var min låt i det här rummet

Nu återstår bara att vara tyst

Det regnar ute och det stormar inne också

Vattnet verkar tysta mig och vem talar?

Kanske på natten, råd som inte ska följas

Som jag hör allt för ofta "Gå och hämta tillbaka henne"

Inuti mitt öra

Jag erkänner regnet och tittar på mig själv där det vilar

Jag går på dessa gator och det rör mig inte ens

Bara du i berättelserna som jag sedan beskriver

Bläcket jag häller på fyller på blodet jag har tappat

Lär mig hur man dör, stoppar ett hjärta från att kallt

Jag brinner i helvetet ändå

Den här lågan slickar mitt bröst

Jag bränner av att känna den långsamt avtagande smärtan

Bland hjärnans gränder har jag ångest och högt blodtryck

Till ventriklarna i väntrummet

Jag lever resten av tiden nedsänkt i mörkret

Jag stirrar mot himlen, Sirius återvänder till juli, jag hoppas på detta

Jag som inte visste hur många taggar jag hade på mig

Nu är det sent nu, kanske till och med för sent

Om förr du var min låt i det här rummet

Nu är allt som återstår, nu är allt som återstår tystnad