Il pianista - Remmy

Dal muro di quella stanza non suonava mai il silenzio

Solo note distorte di pianoforte

Incastrate tra calce e cemento

E per quanto ogni suono venisse a galla

Fuggiva dalle dita come il volo di una farfalla

D’estate i pomeriggi assopiti e i fiori avizziti

Solo un pazzo avrebbe letto di storie nei suoi spartiti

Erano cumuli di nube ed accordi come appassiti

Solo ricordi quasi svaniti

La conobbe che era autunno, le foglie già rosse

Lui alla finestra, lei spazzava le foglie già morte

Lo colpì il suo viso, improvviso come la primavera

E danzò con le mani sulla tastiera

Parlò, ma senza parole, solo le note fatte

E scrisse delle gote sue, come le accarezzasse

Lei ascoltò rapita quella musica che era pura

E dopo un’intera vita, venne musica da quelle mura

Suona su quei tasti quello che non hanno gli altri

Perché un amore come questo non è per tutti quanti

Sopra quei tasti bianchi e neri

Ho cantato i miei desideri più reconditi

A bassa voce come i segreti

Conservo tutto sai per quando finirà

Metteva in musica il suo corpo

Come fosse un’opera compiuta

Cantava poesia cruda e sapeva suonarla nuda

In quelle melodie, il rosa delle sue forme

Sulle corde la curva delle sue labbra rosse, si bemolle

Lei si accomodò dentro quei suoni e nel riverbero

Scoprì note che non sapeva che esistessero

Pensò chi si nasconde dietro quelle mani che si flettono

Cerbero colui a cui tutti si genuflettono

In ogni partitura diamanti di ogni caratura

Cara musa, la musica non compra quella spazzatura

Vorrei adonarti il corpo d’oro, adorarti come gli Dei

Vestiti al suolo, imparare tutti i tuoi nei

Lei non chiese, si spogliò di ogni suo avere e indumento

Sulla pelle le mani come fosse lei lo strumento

E da quella stanza le sere, solo l’amore che fece

Dalla sua bocca cremisi gemiti di piacere

Suona su quei tasti quello che non hanno gli altri

Perché un amore come questo non è per tutti quanti

Sopra quei tasti bianchi e neri

Ho cantato i miei desideri più reconditi

A bassa voce come i segreti

Conservo tutto sai per quando finirà

Sbatte forte la porta poi lui stonò

Ricorda così la notte in cui lei andò

Perchè l’amore non vince e tutto svanisce

Pensò fosse perché forse anche l’aria più dolce finisce

Maledetto il tempo che aveva premura

Di premere il grilletto senza la sicura

Non prima di strappargli dalle mani la cosa più pura

Ed imprimere nel legno il suo nome in ogni venatura

Parlava di ogni tocco, ogni singolo suono sporco

Di tutte quelle volte in cui ne ha sfiorato il corpo

Al cospetto di quella tastiera che sembrava una smorfia

Gli sorrideva storta, chiuse il coperchio per l’ultima volta

«È cosi che si perde» pensò sfregando le sue mani fredde

E fu presto dicembre e forse partì

Forse sparì, ma più niente si seppe

Dal muro di quella stanza venne solo silenzio per sempre

Suona su quei tasti quello che non hanno gli altri

Perché un amore come questo non è per tutti quanti

Sopra quei tasti bianchi e neri

Ho cantato i miei desideri più reconditi

A bassa voce come i segreti

Conservo tutto sai per quando finirà

Tystnad ljöd aldrig från väggen i det rummet

Endast förvrängda pianotoner

Inkilad mellan kalk och cement

Och så långt som varje ljud kom upp till ytan

Den flydde från fingrarna som en fjärilsflykt

På sommaren, sömniga eftermiddagar och vissnade blommor

Bara en galning skulle ha läst berättelser i sina partitur

De var högar av moln och ackord som vissnade

Bara minnen är nästan borta

Han träffade henne när det var höst, löven redan röda

Han vid fönstret, hon sopade de redan döda löven

Hans ansikte slog honom, plötsligt som våren

Och han dansade med händerna på tangentbordet

Han talade, men utan ord, bara anteckningarna

Och han skrev om sina kinder, som om han smekte dem

Hon lyssnade hänfört till den där musiken som var ren

Och efter ett helt liv kom musik från de väggarna

Spela på de tangenterna vad de andra inte har

För en sådan här kärlek är inte för alla

Ovanför de svarta och vita tangenterna

Jag sjöng mina innersta önskningar

Tyst som hemligheter

Jag sparar allt du vet till när det tar slut

Han satte sin kropp till musik

Som om det vore ett färdigt arbete

Han sjöng rå poesi och han visste hur man spelar den naken

I dessa melodier, det rosa av dess former

På strängarna är kurvan på hennes röda läppar platt

Hon gjorde sig bekväm i de ljuden och i efterklangen

Han upptäckte anteckningar som han inte visste fanns

Han tänkte vem som gömmer sig bakom de där händerna som böjer sig

Cerberus den som alla njuter av

I varje poäng diamanter av varje karat

Kära musa, musik köper inte det skräpet

Jag skulle vilja älska dig den gyllene kroppen, älska dig som gudarna

Klä dig på marken, lär dig alla dina mullvadar

Hon frågade inte, hon tog av sig alla sina ägodelar och kläder

Hennes händer på huden som om hon vore instrumentet

Och från det rummet på kvällarna, bara kärleken han gjorde

Från hennes karmosinröda mun stönar av njutning

Spela på de tangenterna vad de andra inte har

För en sådan här kärlek är inte för alla

Ovanför de svarta och vita tangenterna

Jag sjöng mina innersta önskningar

Tyst som hemligheter

Jag sparar allt du vet till när det tar slut

Han smäller igen dörren hårt och sedan är han olämplig

Så här minns han natten hon gick

För kärleken vinner inte och allt försvinner

Han trodde att det berodde på att kanske till och med den sötaste luften tar slut

Förbannade vädret som hade bråttom

För att trycka på avtryckaren utan säkerheten

Inte innan han ryckte det renaste ur hans händer

Och prägla sitt namn i varje åder i träet

Han pratade om varje beröring, varje smutsigt ljud

Av alla de gånger han rörde kroppen

I närvaro av tangentbordet som såg ut som en grimas

Hon log snett mot honom, stängde locket för sista gången

"Det är så man går vilse", tänkte han och gnuggade sina kalla händer

Och det var början av december och han kanske gick

Kanske försvann han, men ingenting mer är känt

Bara tystnaden kom från väggen i det rummet för alltid

Spela på de tangenterna vad de andra inte har

För en sådan här kärlek är inte för alla

Ovanför de svarta och vita tangenterna

Jag sjöng mina innersta önskningar

Tyst som hemligheter

Jag sparar allt du vet till när det tar slut