John - Pierre Rapsat

Mon père venait du nord

Ma mère vient du sud

Je suis né dans un pays

Grand comme un confetti

Les dunes, un soleil rare

C’est Marijk, on nous sépare

On ne voulait pas que l’on s’aime

Le chagrin d’un belge

De la Venise du nord

Aux corons du sud

J’ai aimé bien des gens

Leurs différences leurs accents

Mais Marijk dans ce pays

En Flandre, en Wallonie

Certains, n’aiment pas que l’on s’aime

Le chagrin d’un belge

Quelques juges à Bruxelles

L'épée pointée vers le ciel

Se prennent pour Saint Michel

Ont-ils baissé les yeux?

Savent-ils qu’au pied de l’archange

Le monde change

La marée avance

Des fois j’pense à mon vieux

Qu’il soit plus là c’est mieux

Il aurait trouvé la bière

Trop sombre, trop amère

Comme ces uniformes noirs

Qui hantaient sa mémoire

Ceux qui, n’voulaient pas qu’on se tiennent

Mais un dimanche…

Le chagrin des belges est si fort

Qu’alors, du sud au nord

Tout un peuple se rassemble

Pour pleurer, renaître, ensemble

N’y a-t-il que la douleur

Qui puisse unir nos coeurs

Fallait-il que l’on s’aime

Min far var från norr

Min mamma är söderifrån

Jag är född i ett land

Stor som konfetti

Sanddynerna, en sällsynt sol

Det är Marijk, vi separeras

Vi ville inte älska varandra

En belgares sorg

Från norra Venedig

Till de södra bosättningarna

Jag gillade många människor

Deras skillnader deras accenter

Men Marijk i detta land

I Flandern, i Vallonien

Vissa gillar inte att vi älskar varandra

En belgares sorg

Några domare i Bryssel

Svärd som pekar mot himlen

Ta sig själva för Saint Michael

Såg de ner?

Vet de det vid foten av ärkeängeln

Världen förändras

Tidvattnet kommer

Ibland tänker jag på min gubbe

Att han inte är där längre är bättre

Han skulle ha hittat ölen

För mörkt, för bittert

Som de där svarta uniformerna

som förföljde hans minne

De som inte ville att vi skulle hålla om varandra

Men på en söndag...

Den belgiska sorgen är så stark

Alltså från söder till norr

Ett helt folk samlas

Att gråta, att återfödas, tillsammans

Finns det bara smärta

Som kan förena våra hjärtan

Var vi tvungna att älska varandra