Mademoiselle Émilie - Gilles Vigneault

Fut-il amoureux?

Fut-elle fidèle?

On ne sait rien d’elle

On ne sait rien d’eux

Mademoiselle Émilie

Vivait seule en sa maison

Avait été très jolie

En de lointaines saisons

Les photos qui restent d’elle

Sont passées par les ciseaux

Elle tenait une ombrelle

Et c'était sur un bateau

Elle recevait peut-être

À tous les deux ou trois mois

Un colis ou une lettre

Qui l'étonnait chaque fois

Elle qui n'écrivait jamais

Fut-il amoureux?

Fut-elle fidèle?

On ne sait rien d’elle

On ne sait rien d’eux

Dure et frêle silhouette

Qui traversait les hivers

En chapeau gris à voilette

Et en manteau de drap vert

Pour parler de politesse

Elle disait: Décorum

Ne manquait jamais la messe

Elle touchait l’harmonium

Mais manquait-elle à l'église

Quelqu’un allait s’informer

À la vieille maison grise

Aux volets toujours fermés

Elle qui ne manquait jamais

Fut-il amoureux?

Fut-elle fidèle?

On ne sait rien d’elle

On ne sait rien d’eux

Puis un dimanche en automne

L’harmonium reste muet

On se retourne, on s'étonne

On chuchote, on est distrait

Sitôt la messe finie

On fut devant sa maison

Mademoiselle Émilie

Est assise en son salon

Vêtue comme un jour de fête

Chapeau, voilette et renard

Sa valise toute faite

Comme on attend un départ

Elle qui ne sortait jamais

Fut-il amoureux?

Fut-elle fidèle?

On ne sait rien d’elle

On ne sait rien d’eux

Sa cousine Véronique

Hérita de son piano

Et des cahiers de musique

Avec l’album de photos

À Manon, la robe blanche

À Mathilde, le trousseau

C’est assez de quatre planches

Pour retrouver le berceau

Et prière de remettre

À sa sœur qui reste loin

Un petit coffret de lettres

Cachetées avec grand soin

Elle qui n'écrivait jamais

Fut-il amoureux?

Fut-elle fidèle?

On ne sait rien d’elle

On ne sait rien d’eux

Quelque dimanche après Pâques

Avec les premiers bateaux

On le sait d’après Jean-Jacques

Qui sait tout, c’est un bedeau

Est passé au cimetière

Un grand homme assez âgé

On voyait par ses manières

Que c'était un étranger

Il a déposé des roses

En silence, comme on prie

Sur la tombe où se repose

Mademoiselle Émilie

Personne ne saura jamais

Fut-il amoureux?

Fut-elle fidèle?

On ne sait rien d’elle

On ne sait rien d’eux

Var han kär?

Var hon trogen?

Inget är känt om henne

Ingenting är känt om dem

Fröken Emily

Bodde ensam i hennes hus

Var väldigt snygg

I avlägsna årstider

Resterande bilder på henne

gick igenom saxen

Hon höll ett parasoll

Och det var på en båt

Hon kan ha fått

Varannan eller var tredje månad

Ett paket eller ett brev

Som överraskade honom varje gång

Hon som aldrig skrev

Var han kär?

Var hon trogen?

Inget är känt om henne

Ingenting är känt om dem

Hård och skröplig figur

Som korsade vintrarna

I grå hatt med slöja

Och i en kappa av grönt tyg

Att prata om artighet

Hon sa: Decorum

Aldrig missat mässan

Hon rörde vid harmonium

Men var hon saknad i kyrkan

Någon skulle ta reda på det

Vid det gamla grå huset

Med fönsterluckorna alltid stängda

Hon som aldrig missade

Var han kär?

Var hon trogen?

Inget är känt om henne

Ingenting är känt om dem

Sen på en söndag på hösten

Harmoniumet förblir tyst

Vi vänder oss om, undrar vi

Vi viskar, vi blir distraherade

Så fort mässan är över

Vi var framför hans hus

Fröken Emily

Sitter i hennes vardagsrum

Klädd som en festdag

Hatt, slöja och räv

Hans färdiga resväska

Som man väntar på en avgång

Hon som aldrig gick ut

Var han kär?

Var hon trogen?

Inget är känt om henne

Ingenting är känt om dem

Hans kusin Veronique

Ärvde sitt piano

Och musikböcker

Med fotoalbum

Till Manon, den vita klänningen

Till Mathilde, byxan

Det räcker med fyra plankor

För att hitta vaggan

Och snälla leverera

Till sin syster som håller sig borta

En liten låda med bokstäver

Förseglad med stor omsorg

Hon som aldrig skrev

Var han kär?

Var hon trogen?

Inget är känt om henne

Ingenting är känt om dem

Någon söndag efter påsk

Med de första båtarna

Vi känner det från Jean-Jacques

Vem vet allt, han är en pärla

Gick till kyrkogården

En lång, äldre man

Vi kunde se på hans sätt

Att han var en främling

Han lämnade rosor

I tysthet, när vi ber

På graven där vilar

Fröken Emily

Ingen kommer någonsin att få veta

Var han kär?

Var hon trogen?

Inget är känt om henne

Inget är känt om dem