La Caída - Cres, Arkano

-¿Qué horas son estas de llegar con el alma rota?

-Lo siento madre, ayer estuve por Venecia

Sus ojos, libertad, hicieron volar el tiempo

Y aunque quise perder el tren ella me trajo a mi hora

Nunca sabré si ella me quiso

Sólo comprometida con el miedo al compromiso

Nunca la no acción implicó una acción tan grande

La sublimación de mis castillos en el aire

Que duro baile me ha tocado en realidad

Danzando entre las hipótesis que hacen mi dualidad

Artista vocacional, ovacionado por el palco

Y autista emocional, irracional por tus encantos

No quiero pensar que mí serás como cicuta

Solo estoy buscando hechos que me lo discutan

Entre cervezas hay certezas absolutas

Pero sólo somos números enteros que permutan

Bebiendo 507 en Tántalo

Yo sigo siendo un niño

Y tú, cariño, estás de escándalo

La victoria se consigue, no se intenta

Y que me parta un rayo si dejas de ser mi tormenta

Escribirte es lo único que me funciona

Y eso que nunca he sido de los que abandonan

Ainhoa, perdona

Pero el acto de amar es un reflejo del caos que supone ser persona

Puto caos que no me deja ser persona

Hay grietas en las carreteras que unen mis neuronas

Fui el lienzo donde dibujaste el árbol de la vida

Que ahora dan frutos que desprenden aroma perdida

Maldita pédida, buscada y adictiva

Por poetas que imaginan una realidad nociva

Pero yo no soy artista, soy producto de su testa

Y mis lágrimas han sido su mejor obra maestra

Espero que estés orgullosa de esto

Pues tú eres la única causa del manifiesto

La llamada filas de amantes de la caída

Que progresan en la vida mientras lamen sus heridas

Inmaduros, infelices y carentes de autoestima

Que todavía sonríen cuando se miran…

Nunca salgas de mi vida

No, nunca salgas de mi vida

Hay almas que una vez unidas no consiguen separarse jamás

Tiemblo con sólo mirarla

Algún vahído su mirada me logró atravesar

Dijimos de saltar y la caída es sólo un síntoma más

Porque los locos sí sabemos amar

Y aunque no quiera soltarla

Sé que he de hacerlo, porque si tiene que ser, volverá

¿Y qué es la felicidad?

Preguntas tú

No más que la ausencia de drama

Desayuno en la cama, desgana y caras heladas

Imaginar algo mejor asomados por la ventana

Hay carteles en la avenida

De busca y captura, para tu mirada perdida

Te sientes tan sola por Alicante

Todos perdidos en el camino del diamante

Hay fuego en tus ojos, poesía en mis labios

Y ninguno tiene el valor de vivir otro verano

No escribo nuestra historia, la plasmo en un cuadro

En el desván de tu memoria quedará colgado

Las estrellas fueron fuegos en el acto

Y el banco de tu parque el palco de un teatro

Dime cómo escapar de este sin sentido

Si todavía sonrío cuando te miro

Hay almas que una vez unidas no consiguen separarse jamás

Tiemblo con sólo mirarla

Algún vahído su mirada me logró atravesar

Dijimos de saltar y la caída es sólo un síntoma más

Porque los locos sí sabemos amar

Y aunque no quiera soltarla

Sé que he de hacerlo, porque si tiene que ser, volverá

A través del vidrio de sus ojos empapados me miró

Desprendiendo amargura en su tono me preguntó

Que si la dejaba para conseguir inspiración…

-Vilken tid är det för att anlända med en trasig själ?

-Förlåt mamma, igår var jag i Venedig

Hennes ögon, friheten, fick tiden att flyga

Och även om jag ville missa tåget så kom hon med mig på min tid

Jag kommer aldrig att veta om hon älskade mig

Endast engagerad i rädslan för engagemang

Aldrig innebar icke-handling en så stor handling

Sublimeringen av mina luftslott

Vilken hård dans det verkligen har berört mig

Dansa mellan hypoteserna som gör min dualitet

Yrkeskonstnär, applåderad av rutan

Och känslomässig autistisk, irrationell av din charm

Jag vill inte tro att du kommer att bli som en hemlock för mig

Jag letar bara efter fakta att argumentera med mig

Mellan öl finns det absoluta säkerheter

Men vi permuterar bara heltal

Dricker 507 i Tantalus

Jag är fortfarande ett barn

Och du, älskling, är skandalös

Seger uppnås, inte prövad

Och den blixten slår ner i mig om du slutar vara min storm

Att skriva till dig är det enda som fungerar för mig

Och att jag aldrig har varit en av dem som överger

ainhoa, förlåt

Men handlingen att älska är en återspegling av det kaos som att vara en person antar.

Ett jävla kaos som inte låter mig vara en person

Det finns sprickor i vägarna som länkar ihop mina nervceller

Jag var duken där du ritade livets träd

Som nu bär frukt som avger en förlorad arom

Jävligt vilsen, efterlyst och beroendeframkallande

Av poeter som föreställer sig en skadlig verklighet

Men jag är ingen konstnär, jag är en produkt av hans huvud

Och mina tårar har varit hans bästa mästerverk

Jag hoppas att du är stolt över detta

Du är den enda orsaken till manifestet

Höstens så kallade rader av älskare

Som går framåt i livet samtidigt som de slickar sina sår

Omogen, olycklig och saknar självkänsla

Som fortfarande ler när de tittar på varandra...

Gå aldrig ur mitt liv

Nej, gå aldrig ur mitt liv

Det finns själar som en gång förenade aldrig kan skiljas åt

Jag darrar bara jag tittar på henne

Viss yrsel lyckades hans blick korsa mig

Vi sa att vi skulle hoppa och fallet är bara ytterligare ett symptom

För de galna vet hur man älskar

Och även om jag inte vill släppa taget

Jag vet att jag måste, för om det måste vara så kommer det tillbaka

Och vad är lycka?

du frågar

Inte mer än frånvaron av dramatik

Frukost på sängen, håglöshet och frusna ansikten

Föreställ dig att något bättre lutar ut genom fönstret

Det finns skyltar på allén

Sök och fånga, för ditt förlorade utseende

Man känner sig så ensam i Alicante

Alla förlorade på diamantvägen

Det är eld i dina ögon, poesi på mina läppar

Och ingen har modet att leva en sommar till

Jag skriver inte vår historia, jag fångar den i en målning

På vinden i ditt minne kommer den att hänga

Stjärnorna var bränder på plats

Och bänken i din park, lådan på en teater

Berätta för mig hur jag ska fly från detta nonsens

Om jag fortfarande ler när jag tittar på dig

Det finns själar som en gång förenade aldrig kan skiljas åt

Jag darrar bara jag tittar på henne

Viss yrsel lyckades hans blick korsa mig

Vi sa att vi skulle hoppa och fallet är bara ytterligare ett symptom

För de galna vet hur man älskar

Och även om jag inte vill släppa taget

Jag vet att jag måste, för om det måste vara så kommer det tillbaka

Genom glaset med sina genomblöta ögon tittade han på mig

Han gav ifrån sig bitterhet i tonen frågade han mig

Tänk om han lämnade henne för att få inspiration...