Odissea di Ulisse pensionato di Bellaria - Zona Mc

Un vecchio con l’Alzheimer riesce a uscire di nascosto

Mentre la badante tiene la musica alta per mettere a posto

I suoi passi sono felpati per natura

Perché alla sua età anche solo la respirazione è dura

E pensa «ah ora mi son liberato

Posso ritornare nel paesino di cui i miei figli m’han sequestrato»

Il fatto che è in pigiama manco l’ha notato

E intanto segue lo stesso percorso al quale da una vita è abituato

Si ferma a guardar le macchine sbava e non pensa a niente

Ma sente che tutti quanti van troppo velocemente

E vorrebbe guidare perché sulle gambe non si regge

E non sa che è per quello che la legge ha anche la sua patente

«ma dove sto andando?

boh me lo son dimenticato

Ah si a prendere la bici che quel giorno gli ho prestato»

E intanto passa un amico ancora sano e quindi giustamente stupito

E gli chiede «chi aspetti cosi vestito?»

Ulisse sente a malapena quel suo grido

Con timpani ben tappati mezzo sordo non ha neanche ben capito

Ma si accende ride e il riso si fa tosse e dopo aver tossito

Gli risponde con un «eh…guarda te com'è che son finito»

Poi si accorge che gli manca l’equilibrio

E si appoggia al portone che ha lasciato aperto e lo trascina

In uno scivolone e mentre cade Ulisse

Sbatte forte la testa sull’infisso

Si risveglia disteso in un letto attorno tutto bianco

E si convince di esser finalmente in paradiso avendoci creduto tanto

Intanto spostando il braccio fa cadere i pannoloni e a fianco

Suo figlio gioisce vedendo che è salvo

Gli parla ma non lo riconosce più

Gli chiede se è l’angelo che da una vita lo protegge da lassù

E lui perdendo un attimo la sua pazienza

Ricordandolo da giovane abbassa lo sguardo e pensa

A saperlo prima piuttosto che vivere come un vegetale

Anzi come un vegetale in un vaso poco annaffiato in fin di vita in ospedale

Anzi annaffiato con farmaci che rendon sopportabile una condizione altrimenti

tremenda

Forse avrebbe scelto una morte violenta

En gamling med Alzheimers lyckas gå i hemlighet

Medan vårdgivaren spelar musiken högt för att städa

Hans steg är mjuka av naturen

För i hans ålder är det svårt att bara andas

Och han tänker "ah, nu har jag frigjort mig

Jag kan gå tillbaka till den lilla byn från vilken mina barn kidnappade mig"

Han märkte inte ens att han är i pyjamas

Och under tiden följer han samma väg som han har varit van vid under en livstid

Han stannar för att titta på dreglamaskinerna och tänker inte på någonting

Men han tycker att alla går för fort

Och han skulle vilja köra bil eftersom han inte kan stå på benen

Och han vet inte att det är därför lagen också har hans körkort

«men vart ska jag?

vet inte, jag glömde

Åh ja för att få cykeln som jag lånade honom den dagen"

Och under tiden går en vän som fortfarande är frisk och därför med rätta förvånad förbi

Och han frågar honom "vem väntar du på klädd så här?"

Ulysses hör knappt sitt rop

Med välproppade trumhinnor, halvdöv, förstod han inte ens riktigt

Men den lyser upp och skrattar och skrattet blir hosta och efter hosta

Han svarar med ett "eh... titta på dig hur jag hamnade"

Då inser han att han saknar balans

Och han lutar sig mot dörren som han lät vara öppen och drar den

I en halka och medan Ulysses faller

Han dunkar huvudet hårt mot fönsterkarmen

Han vaknar liggandes i en helvit säng

Och han övertygar sig själv om att han äntligen är i paradiset efter att ha trott så mycket

Under tiden får blöjorna att släppas och bredvid sig när de flyttas på armen

Hans son gläds åt att han är säker

Han pratar med honom men han känner inte igen honom längre

Han frågar honom om det är ängeln som har skyddat honom där uppe under en livstid

Och han tappar sitt tålamod för ett ögonblick

Han minns honom som en ung man, sänker blicken och tänker

Att veta det i förväg istället för att leva som en grönsak

Ja, som en grönsak i en dåligt vattnad kruka som dör på sjukhus

Verkligen sköljs ner med droger som gör ett tillstånd annars uthärdligt

enorm

Kanske skulle han ha valt en våldsam död