Monomortologo - Zona Mc

Piacere io sono la morte ma in realtà non ho nè volto nè voce

E quando incontro un uomo io non mi presento ma lo assento

Troppo facile rinchiudermi in un’immagine antropomorfica

E come la critica di Senofane rese la divinità filosofica

Forse io sono la sola divinità che oggi vi rimane

Perchè se ogni cosa muore la morte è l’unica cosa immortale

Ma non sono una cosa su questo non vi potete illudere

Non ho packaging, io sono ciò che non si può rinchiudere

Se le certezze sono muri, porte blindate, tetti, lucchetti

Casseforti che ci fan sentire forti e protetti, reportage, backup,

password segrete

E strumenti che tramite aggiornamenti

Rendono i tuoi conoscenti sempre presenti

Tempo fa l’esistenza dava poca sicurezza

Per questo la vera permanenza era attribuita all’anima nell’aldilà,

mentre oggi congeliamo corpi e vogliamo vivere sempre

La nostra immortalità è tecnologicamente immanente

Come l’apocalisse che non è più il giudizio che dà fede e timore,

ma incidenti che riempiono il margine delle nostre scienze di terrore

E i mostri apocalittici non son più gli antichi moniti divini

Ma le conseguenze di fallimenti scientifici, disastri atomici

Insomma la nostra fine del mondo non è più la fine del mondo

È la fine dell’occidente

Perché crediamo che almeno l’umanità esisterà per sempre

L’immortalità da dio ora è discesa nel creato

Il nostro errore non è stato superato ma è soltanto mutato

Vogliam risuscitare dio dal suo corpo morto

Forse perchè non è riuscito a rispondere a tutte le umane preghiere che gli han

rivolto

È il silenzio della sua morte che rimane a noi infedeli

Ed un monomortologo senza citofono per il regno dei cieli

Questa è la mia autopsia

La via della morte vien tracciata solo se il primario apre il sipario

dell’anatomia

In ogni caso è come l’oracolo per Eraclito

Poichè non dice e non nasconde ma fa segni

Dai segni la storia crea fantasmi per render presenti

Gli antenati poichè rimangon solo tracce fossili tombe e monumenti

Dar parola ai cadaveri ora e qua

È spesso uno spettacolino con l’aiuto della computer grafica come a superquark

Ma la morte è un atto

Lacrime di madri che urlan «perchè l’hai fatto?»

«quante cose avrei voluto dirgli!»

è ciò che pensiamo quando muore

Ma è proprio il dialogo impossibile a scatenar le parole

L’essenza del monologo è la morte dell’essenza

Un monologo sulla morte, 15 monologhi sulla cassa del morto…

Nöje, jag är döden men faktiskt har jag varken ansikte eller röst

Och när jag träffar en man presenterar jag inte mig själv utan jag saknar honom

Det är för lätt att innesluta mig i en antropomorf bild

Och hur Xenophanes kritik gjorde den filosofiska gudomligheten

Kanske är jag den enda gudomligheten som finns kvar idag

För om allt dör är döden det enda odödliga

Men jag är inget om det här, ni kan inte lura er själva

Jag har inget förpackning, jag är det som inte kan låsas in

Om säkerheter är väggar, pansardörrar, tak, hänglås

Kassaskåp som får oss att känna oss starka och skyddade, rapporter, säkerhetskopior,

hemliga lösenord

Och verktyg som genom uppdateringar

De gör att dina bekanta alltid är närvarande

En gång i tiden gav tillvaron liten trygghet

Av denna anledning tillskrevs sann beständighet till själen i livet efter detta,

medan vi idag fryser kroppar och vi vill alltid leva

Vår odödlighet är tekniskt immanent

Som apokalypsen som inte längre är domen som ger tro och rädsla,

men olyckor som fyller marginalen för våra terrorvetenskaper

Och de apokalyptiska monstren är inte längre de gamla gudomliga varningarna

Men konsekvenserna av vetenskapliga misslyckanden, atomkatastrofer

Kort sagt, vår världens ände är inte längre världens undergång

Det är slutet på väst

För vi tror att åtminstone mänskligheten kommer att finnas för alltid

Odödlighet från gud har nu sjunkit ner i skapelsen

Vårt misstag har inte övervunnits utan har bara förändrats

Vi vill återuppväcka gud från hans döda kropp

Kanske för att han inte har kunnat svara på alla mänskliga böner som har honom

vända mot

Det är tystnaden om hans död som finns kvar hos oss otrogna

Och en single-mortologist utan intercom för himmelriket

Det här är min obduktion

Vägen till döden spåras bara om rektorn öppnar ridån

av anatomi

Det är i alla fall som oraklet för Herakleitos

För han säger inte och gömmer sig inte utan gör tecken

Från tecken skapar historien spöken för att göra dem närvarande

Förfäderna eftersom endast spår av fossiler, gravar och monument finns kvar

Ge liken ett ord nu och här

Det är ofta en liten show med hjälp av datorgrafik som en superkvark

Men döden är en handling

Tårar från mammor som skriker "Varför gjorde du det?"

"hur många saker jag ville berätta för honom!"

det är vad vi tänker på när han dör

Men det är just den omöjliga dialogen som släpper lös orden

Kärnan i monologen är essensens död

En monolog om döden, 15 monologer på kistan...