Y yo sin saberlo - Syla

El día que este viejo y ya no sea el mismo, ten paciencia y compréndeme

Cuando derrame comida sobre mi camisa y olvide como atarme los zapatos,

recuerda las horas que pase enseñándote a hacer las mismas cosas

Cuando el tiempo es tu pariente más cercano

Cuando solo una canción te devolverá el pasado

Ojos cansados, mirada perdida, estampida de anhelos

Cuando ya no reconozcas a ese extraño en el espejo

Cuando quieras hablar, cuando nadie te escuche

Inútil cuando te peines, cuando te duches

Dirás: «Qué tristes, qué solos se quedan los viejos»

«Qué tristes, qué solos se quedan los viejos»

Cuando descubras que nada es eterno

Y se te quiten hasta las ganas

Y se te pudran hasta las canas

Tu piel y la gravedad, de casa al médico

Famélico por dialogar, histérico de soledad

Regalando consejos de los que serían

Esos locos borrachos de sabiduría

Pero qué tristes, qué solos se quedan los viejos

Qué tristes, qué solos se quedan los viejos

Tus pasos cortos cuando te fallen las piernas

Extenderás el brazo buscando una mano tierna

Querrás hacerlo todo y no darás abasto

Has tocado fondo amigo ya eres un trasto, viejo, un mueble

Cuando ya no les conmueves

Mirarás el reloj esperando a que llegue

Pero qué tristes, que solos, los años, los meses

Que triste dolor el olor de cipreses

Con esta soledad, mil cosas que contar

Las horas se me van, nadie quiere escuchar

Miro a mi alrededor y pienso, asimilo

Que llega mi fin, que llega mi fin

Cuando pierdan el respeto a los surcos de tus arrugas

Cuando te sientas torpe, ojalá que no estorbes

Cuando olvides el sexo, lujos, excesos

Cuando ya no signifiques, supliques los besos

Mentes débiles ya sin interés

Cuando ya no opines, serás el invisible afecto

Pero qué tristes, que solos se quedan los viejos

Qué tristes, que solos se quedan los viejos

Cuando te lleve la pena esperando visita

No te asomes a la puerta, ellos no te necesitan

Hijos, nietos, sobrinos, amigos

Cuando te aprendas de memoria la foto de la mesita

Padres, abuelos, tíos, vecinos

Aquellos que te querían, todos se han ido

Mujeres, hombres, fechas, nombres

Y tú que aún existes buscando motivos

Cuando tu felicidad sea el recuerdo

No estarás viejo, estarás muerto

Cuando tu voz no suene serás una imagen

Tu piel el polvo de la vespa del garaje

Cuando, cuando… cuando ya no haya cuando

Cuando llegue el momento dirás:

«Qué tristes, qué solos»

«Qué tristes, qué solos»

«Qué tristes, qué solos y yo sin saberlo»

Con esta soledad, mil cosas que contar

Las horas se me van, nadie quiere escuchar

Miro a mi alrededor y pienso, asimilo

Que llega mi fin, que llega mi fin

Pienso, asimilo que llega mi fin, que llega mi fin

Den dagen då jag är gammal och jag inte längre är densamma, ha tålamod och förstå mig

När jag spiller mat på min skjorta och glömmer hur jag knyter mina skor,

kom ihåg timmarna jag tillbringade med att lära dig hur man gör samma saker

När tiden är din närmaste släkting

När bara en låt tar dig tillbaka till det förflutna

Trötta ögon, tappad blick, längtans stampad

När du inte längre känner igen den främlingen i spegeln

När du vill prata, när ingen lyssnar

Värdelöst när du kammar håret, när du duschar

Du kommer att säga: "Vad sorgligt, hur ensamma de gamla är kvar"

"Vad sorgligt, hur ensamma de gamla är kvar"

När du upptäcker att ingenting är evigt

Och till och med lusten tas bort

Och ditt gråa hår ruttnar

Din hud och gravitation, från hemmet till läkaren

Sugen på dialog, hysterisk av ensamhet

Ge bort råd från de som skulle vara det

De där galningarna berusade av visdom

Men vad sorgligt, hur ensamma de gamla är kvar

Vad tråkigt, hur ensamma de gamla är kvar

Dina korta steg när dina ben ger ifrån sig

Du kommer att sträcka ut handen efter en öm hand

Du kommer att vilja göra allt och du kommer inte att orka

Du har slagit botten vännen, du är redan en skräp, gammal, en möbel

När du inte längre flyttar dem

Du kommer att titta på klockan och vänta på att den ska komma

Men vad sorgligt, hur ensamt, åren, månaderna

Vilken sorglig smärta lukten av cypresser

Med denna ensamhet, tusen saker att berätta

Timmarna går, ingen vill lyssna

Jag ser mig omkring och tänker, tar in

Att mitt slut kommer, mitt slut kommer

När de tappar respekten för fårorna i dina rynkor

När du känner dig klumpig hoppas jag att du inte står i vägen

När du glömmer sex, lyx, överdrifter

När du inte längre menar, be om kyssar

Svaga sinnen redan utan intresse

När du inte längre har en åsikt kommer du att vara den osynliga tillgivenheten

Men vad tråkigt, att de gamla lämnas ifred

Vad tråkigt, att de gamla lämnas ifred

När det tar dig värt att vänta på ett besök

Titta inte på dörren, de behöver inte dig

Barn, barnbarn, syskonbarn, vänner

När du memorerar bilden av bordet

Föräldrar, mor- och farföräldrar, farbröder, grannar

De som älskade dig, de är alla borta

Kvinnor, män, datum, namn

Och du finns fortfarande och letar efter anledningar

När din lycka är minnet

Du kommer inte att bli gammal, du kommer att vara död

När din röst inte låter blir du en bild

Din hud dammet av garageskotern

När, när... när det inte finns mer när

När det är dags kommer du att säga:

"Vad ledsen, hur ensam"

"Vad ledsen, hur ensam"

"Vad ledsen, hur ensam och jag utan att veta om det"

Med denna ensamhet, tusen saker att berätta

Timmarna går, ingen vill lyssna

Jag ser mig omkring och tänker, tar in

Att mitt slut kommer, mitt slut kommer

Jag tror, ​​jag assimilerar att mitt slut kommer, mitt slut kommer