Presidiario - Solitario

Ya no me quedan fuerzas para empresas vanas

La desilusión que emana de la gana consumida

La equidad de los días, la sequedad de esta rutina

La ausencia de experiencias sin la opción de recibirlas

Privado de toda alegría, mi corazón bombea y sangra

Y si las cosas cambian, tardan las mías

Ahora injurio envenenado

Títere del desengaño

Contra quienes predicaron la sanación de los años

Solo encuentro tristezas en refugios de certezas

No me alivian las mentiras con las que otros se alimentan

Prescindo de creencias, renuncio a esa anestesia

Si voy a estar muerto hazme sufrir y no me mientas

Se me agota la última gota de paciencia

Sumido en una interna eterna desavenencia

A veces emergen fatuos egos en carencias

Porque ni el mártir se sustenta sin caricias

Quiero dolores nuevos, que duelen menos

Que aquellos que yacen enquistados en mi seno

Mi ánima clama novedades que suplanten

Esta sempiterna cotidianidad hiriente

Jodido para siempre y desde siempre

Enemigo del amor no recibido

Envidio a lo inorgánico y su muerte

Pues su estado ausente no siente martirio

Nostalgia, esa tristeza inaprensible

Exceso doliente de un pasado insaciado

Que a las puertas semiabiertas de una memoria apegada

Se apersona imperativo y con reclamos

Hay cosas que si no me llevan a la gloria, me llevaré a la tumba

Cuando fallezca, ahórrense las flores y la tristeza

Ahórrense la asistencia, las lágrimas y el luto

Que este difunto no merece la atención

Que su cuerpo no obtuvo cuando estuvo vivo

Váyanse ya, y sin pagar la cuenta

Mi inexistencia no se apena por un nicho

Ansiedad, hipocondría, y malestares:

Sepultureros de toda paz y sosiego

Ya no sé si es paranoia o realidad

Me la ha vuelto a jugar el miedo al miedo

Los recuerdos me persiguen como sombras

Soy una amalgama de ilusiones rotas

Hay circunstancias que no perdonan

Hay heridas que con los años empeoran

Ojalá pudiese creer en tus dioses

Culpar al demonio de mi infortunio

Acobijarme en la cálida idea de un cielo

Por el que valga la pena haber sufrido

Hay anhelos aspirando ser momentos

Hay pérdidas que esperan a que las resarza el tiempo

No hay magnitud que mida este dolor intenso

Ni palabras ni versos que definan esto

Confiaba en que las cosas mejorasen, pero no

Ya he intentado todo amago de encontrar la solución

Que quisiera suicidarme tal vez sería lo mejor

Lo malo es querer vivir y estar en esta situación

Quiero dolores nuevos, que duelen menos

Que aquellos que yacen enquistados en mi seno

Mi ánima clama novedades que suplanten

Esta sempiterna cotidianidad hiriente

Jodido para siempre y desde siempre

Enemigo del amor no recibido

Envidio a lo inorgánico y su muerte

Pues su estado ausente no siente martirio

Libre en sueños, sin ellos presidiario

Soñador lúcido, vividor desquiciado

Me recreo en fantasías y me evado;

Embustero, artista del autoengaño

Bendigo mi libertad onírica

Como el tetrapléjico cuando vuela y camina

Sólo en ella me siento con valentía

Sedado en la normalidad mental de una utopía

Quiero dolores nuevos, que duelen menos

Que aquellos que yacen enquistados en mi seno

Mi ánima clama novedades que suplanten

Esta sempiterna cotidianidad hiriente

Jodido para siempre y desde siempre

Enemigo del amor no recibido

Envidio a lo inorgánico y su muerte

Pues su estado ausente no siente martirio

Jodido para siempre y desde siempre

Enemigo del amor no recibido

Envidio a lo inorgánico y su muerte

Pues su estado ausente no siente martirio

Jodido para siempre y desde siempre

Enemigo del amor no recibido

Envidio a lo inorgánico y su muerte

Pues su estado ausente no siente martirio

Jag har inte längre styrka för fåfänga åtaganden

Besvikelsen som härrör från det förbrukade begäret

Dagarnas rättvisa, torrheten i denna rutin

Frånvaron av upplevelser utan möjlighet att ta emot dem

Berövad all glädje pumpar mitt hjärta och blöder

Och om saker förändras tar mina tid

Nu förgiftad skada

besvikelsens marionett

Mot dem som predikade årens helande

Jag finner bara sorg i skyddsrum av visshet

Jag är inte lättad över lögnerna andra matas med

Jag avstår från tro, jag avsäger mig den bedövningen

Om jag ska vara död får jag lida och ljug inte för mig

Jag håller på att ta slut på den sista droppen av tålamod

Stupade in i en evig intern oenighet

Ibland dyker fatuous egon upp i brister

För inte ens martyren upprätthålls utan smekningar

Jag vill ha nya smärtor som gör mindre ont

Att de som ligger instängda i min barm

Min själ ropar efter nyheter som ersätter mig

Denna eviga sårande vardag

Knullad för evigt och alltid

Fiende till den outtagna kärleken

Jag avundas det oorganiska och dess död

Tja, hans frånvarande tillstånd känns inte martyrskap

Nostalgi, den svårfångade sorgen

Att lida överskott av ett otillfredsställt förflutet

Det vid de halvöppna dörrarna till ett bifogat minne

Var absolut nödvändig och med påståenden

Det finns saker som om de inte leder mig till ära, så tar jag mig till graven

När jag går bort, rädda dig själv blommorna och sorgen

Spara dig själv närvaron, tårarna och sorgen

Att denne avlidne inte förtjänar uppmärksamhet

Att hans kropp inte fick när han levde

Gå nu och utan att betala räkningen

Min icke-existens sörjer inte en nisch

Ångest, hypokondri och obehag:

Gravgrävare av all lugn och ro

Jag vet inte om det är paranoia eller verklighet längre

Rädslan för rädsla har spelat mig igen

Minnen förföljer mig som skuggor

Jag är en sammanslagning av brutna illusioner

Det finns omständigheter som inte förlåter

Det finns sår som blir värre med åren

Jag önskar att jag kunde tro på dina gudar

Skyll på djävulen för min olycka

Skydda mig i den varma idén om en himmel

Vilket det är värt att ha lidit för

Det finns längtan som strävar efter att vara ögonblick

Det finns förluster som väntar på att tiden ska ta igen dem

Det finns ingen storlek som mäter denna intensiva smärta

Varken ord eller verser som definierar detta

Jag hoppades att det skulle bli bättre, men nej.

Jag har redan prövat varje finte för att hitta lösningen

Att jag ville ta livet av mig kanske det vore det bästa

Det dåliga är att vilja leva och vara i den här situationen

Jag vill ha nya smärtor som gör mindre ont

Att de som ligger instängda i min barm

Min själ ropar efter nyheter som ersätter mig

Denna eviga sårande vardag

Knullad för evigt och alltid

Fiende till den outtagna kärleken

Jag avundas det oorganiska och dess död

Tja, hans frånvarande tillstånd känns inte martyrskap

Fri i drömmar, utan att de döms

Lucid Dreamer, Deranged lever

Jag återskapar i fantasier och jag undviker;

Lögnare, konstnär av självbedrägeri

Jag välsignar min drömfrihet

Som quadriplegicen när han flyger och går

Bara i den känner jag mig modig

Sederad i en utopis mentala normalitet

Jag vill ha nya smärtor som gör mindre ont

Att de som ligger instängda i min barm

Min själ ropar efter nyheter som ersätter mig

Denna eviga sårande vardag

Knullad för evigt och alltid

Fiende till den outtagna kärleken

Jag avundas det oorganiska och dess död

Tja, hans frånvarande tillstånd känns inte martyrskap

Knullad för evigt och alltid

Fiende till den outtagna kärleken

Jag avundas det oorganiska och dess död

Tja, hans frånvarande tillstånd känns inte martyrskap

Knullad för evigt och alltid

Fiende till den outtagna kärleken

Jag avundas det oorganiska och dess död

Tja, hans frånvarande tillstånd känns inte martyrskap