Ponzoña - Solitario

La noche es agria, y yo buscando la dulzura

En los ojos apagados de un futuro que se burla

De este obstinado sufridor, que anhela tiempos nuevos contemplando el cielo

desde el mirador

Y coronando su balcón…

El escritor muerto más vivo

El santo más asesino

El inmoral más reflexivo que ha parido

El sucio útero de un mundo pútrido preñado de castigos

Observa la quietud del mar con odio en la mirada

El sosiego del agua es la envidia de su ansiedad

Quisiera ser el barco más veloz para cortarla

Y observarla desangrarse hasta quedarse sin su calma

Es mi maldad un gran halago;

Pues en ella mora la debilidad del que admira lo no alcanzado

Esta carcasa joven acoge un alma de anciano

Que ha soportado los 21 veranos más aciagos

Bajo la oscuridad una ciudad que calla

Descansa un mundo en guerra exhausto de librar batallas…

Duerme el humano, la toxicidad se evapora

Y si las nubes lloran, mañana lloverá ponzoña

De momento el silencio nos salva…

Aspiremos las mejores vistas de esta mala víspera

Hasta llenarnos los pulmones de vacío

Se volverán suspiros cuando cesen los aullidos

¿Con quién habla este loco que medita sólo?

¿Acaso ya aprendió la soledad a hablar con genios?

Parece que presume de una compañía invisible

O que su impúdico autoengaño no conozca límites

Sabe que el tiempo le está tendiendo una trampa

Que las fauces hambrientas de la muerte salivean cuando le miran…

Que si el demonio existiera se frotaría las manos con impaciencia

Y por más que mira al impasible cielo

No le devuelve el consuelo que su miedo pide a gritos

Guarda con terror lo que le confesó el espejo:

«No hay más dioses ni diablos de los que te muestro»

Natten är sur, och jag letar efter sötma

I en hånfull framtids trista ögon

Av denna envisa lidande, som längtar efter nya tider som betraktar himlen

från synvinkeln

Och kröner sin balkong...

Den mest levande döda författaren

Det mest mördande helgonet

Den mest omtänksamma omoraliska som har fött barn

Den smutsiga livmodern i en rutten värld som är gravid med straff

Se stillheten i havet med hat i ögonen

Vattnets lugn är avundsjuka över dess ångest

Jag skulle vilja vara den snabbaste båten att klippa den

Och se henne blöda ur sitt lugn

Min ondska är ett stort smicker;

Ty i den bor svagheten hos den som beundrar de oförverkligade

Denna unga kadaver välkomnar en gammal själ

Det har uthärdat de 21 mörkaste somrarna

Under mörkret en stad som är tyst

Vila en värld i krig utmattad från strider...

Människan sover, toxiciteten avdunstar

Och om molnen gråter, kommer det att regna gift i morgon

Just nu räddar tystnaden oss...

Låt oss sträva efter den bästa utsikten från denna dåliga kväll

Tills våra lungor fylls av tomhet

De kommer att vända sig till suckar när tjutet upphör

Vem pratar denna galning som ensam mediterar med?

Har ensamheten redan lärt sig att prata med genier?

Det verkar som att det skryter med ett osynligt företag

Eller att hans oförskämda självbedrägeri inte känner några gränser

Han vet att tiden sätter en fälla för honom

Att dödens hungriga käkar saliverar när de tittar på honom...

Att om djävulen fanns skulle den otåligt gnugga sina händer

Och hur hårt du än tittar på den impassive himlen

Han ger inte tillbaka den tröst som hans rädsla ropar efter

Hon bevakar med skräck vad spegeln erkände för henne:

"Det finns inga fler gudar eller djävlar än de jag visar dig"