Pathos - Pathos

Dandoti il braccio ho sceso almeno un milione di scale

Ora Lucifero sorride e mi blocca nel ghiaccio

Quel tuo ventre di vetro dentro celava un umore letale

Riscaldava le serate col suo freddo abbraccio

Inverno lentamente mi cammina sulle membra

Lui e Silenzio fanno a gara a chi prima mi smembra

Vestito di stupore chiedi perché è gelido il mio cuore?

Amico, senza amore siamo neve senza un sole

In questa vita forse non saremo mai felici

Noi che siamo nati per avere solo cicatrici

Noi anime sfregiate che vaghiamo nelle notti

Cuciamo i tagli del passato con i nostri sogni

La luna tinge queste strade, tutto intorno tace

Ho litigato con Morfeo, non conosco pace

Non c'è una stella in cielo che non stia ridendo

Di me che affogo, immerso nel solipsismo inverso

Sui marciapiedi freddi le graziose della notte

Sorridono in silenzio per promettermi una coltre

Di respiri, ma il dolore è indissolubile

Stanotte l’unico mio bacio andrà alla solitudine

Un solitario è un pittore, non un folle o un eremita

Dipinge nei suoi occhi il vero suono della vita

Ed io proseguo, seguo il ritmo del mio polso

Se ho le scarpe consumate è ché nervoso è il cuore in torso

Fumo la terza sigaretta nell’inferno che m’aspetta

Col coltello suo d’angoscia che perfora, che m’affetta

Che costringe tra la gente piena d’oro e scevra di poesia

Io per l’uomo ho sviluppato un’idiosincrasia

L’umanità è una malattia, è in simbiosi con il male

Finta democrazia spacciata per reale

L’asfalto stanco bacia fazzoletti insanguinati

Senzatetto menati, Stato e Dio li hanno dimenticati

La Notte si allontana verso la sua antica tana

Il Giorno disperato corre per sfiorarle i fianchi

Sono due amanti che si cercano da sempre stanchi

Che mai potranno amarsi sopra petali di lana

Ed ora il cielo che si tinge rosso di dolore:

Il crepuscolo è il pianto di un proibito amore

Ed ora il vento greve e lento muove la rugiada

Ora che il cielo è gelo congedo questa strada

Entro in casa, dentro tutto è spento, scuro e morto

Col volto smorto cerco un foglio che mi dia un po' ascolto

Prendo la penna, chiudo gli occhi, voglio andare via

La pistola che ho alla tempia si chiama poesia

Premo il grilletto e giungo nell’Empireo del sentire

Qui non c'è luce, solo fiumi di rose appassite

Ne colgo una pregna del segreto respirato

E la dono, con il cuore, a chi ha colto il segreto in Pathos

È curioso, io ho conosciuto Mallarmé ancora ragazzo, ancora scolaro…

e mi battevo con i compagni, perché i miei compagni consideravano che era un

poeta oscuro, come lo è difatti e… e non lo capivo neanche io ma c’era

qualche cosa in Mallarmé che mi attraeva, c’era: sentivo che in quella poesia,

in quella poesia intensa c’era un segreto e che la poesia è poesia quando

porta il sé in segreto

Jag gav dig min arm och gick ner för minst en miljon trappor

Nu ler Lucifer och låser in mig i isen

Din glasmage gömde en dödlig stämning inuti

Han värmde upp kvällarna med sin kalla famn

Vintern går sakta på mina lemmar

Han och Silence tävlar om vem som förstör mig först

Klädd i häpnad frågar du varför är mitt hjärta fruset?

Vän, utan kärlek är vi snö utan sol

I det här livet kanske vi aldrig är lyckliga

Vi som föddes till att bara ha ärr

Vi ärrade själar som strövar omkring på nätterna

Vi syr snitten från det förflutna med våra drömmar

Månen målar dessa gator, allt runt omkring är tyst

Jag hade ett gräl med Morpheus, jag känner ingen fred

Det finns inte en stjärna på himlen som inte skrattar

Av mig som drunknar, nedsänkt i omvänd solipsism

På de kalla trottoarerna den vackra natten

De ler tyst för att lova mig en filt

Av andningar, men smärtan är oupplöslig

Ikväll kommer min enda kyss att gå till ensamhet

En solitär är en målare, inte en dåre eller en eremit

Han målar upp det sanna ljudet av liv i hans ögon

Och jag fortsätter, jag följer rytmen i min puls

Om mina skor är utslitna beror det på att mitt hjärta sitter i bålen

Jag röker min tredje cigarett i helvetet som väntar mig

Med sin ångestens kniv som tränger igenom, som skär mig

Vilket tvingar människor fulla av guld och saknar poesi bland folk

Jag har utvecklat en egenhet för människan

Mänskligheten är en sjukdom, den är i symbios med ondskan

Falsk demokrati framstod som verklig

Trött asfalt kysser blodiga näsdukar

Hemlösa misshandlade, staten och Gud har glömt dem

Natten rör sig bort mot sin gamla lya

Desperate Day springer för att röra vid hennes höfter

De är två älskare som alltid har letat efter varandra

Som aldrig kommer att kunna älska varandra över ylleblad

Och nu blir himlen röd av sorg:

Skymningen är ropet av en förbjuden kärlek

Och nu flyttar den tunga och långsamma vinden daggen

Nu när himlen fryser lämnar jag den här vägen

Jag går in i huset, allt inuti är tråkigt, mörkt och dött

Med ett blekt ansikte letar jag efter ett ark som kommer ger mig lyssna

Jag tar pennan, blundar, jag vill gå

Vapnet som jag har vid tinningen kallas poesi

Jag trycker på avtryckaren och når känslans Empyrean

Här finns inget ljus, bara floder av vissna rosor

Jag tar en av dem genomsyrad av hemligheten andades

Och jag ger det, med mitt hjärta, till de som har förstått hemligheten i Pathos

Det är konstigt, jag träffade Mallarmé när jag fortfarande var pojke, fortfarande skolpojke...

och jag brottades med mina kamrater, eftersom mina kamrater ansåg att han var en

obskyr poet, som han faktiskt är och... och jag förstod det inte heller men han var där

det var något i Mallarmé som lockade mig: jag kände att i den dikten,

i den där intensiva dikten fanns en hemlighet och att poesi är poesi när

bära sig själv i hemlighet