Mena dipinge le nuvole - Pathos

Mena dipinge le nuvole

Per fare soffici le lacrime

E sfugge ai raggi gelidi del sole

Per trovar rifugio nel colore delle viole

Mena aveva 16 anni, viveva a Trecastagni

Capelli mossi carezzavano i suoi occhi grandi

I genitori gran lavoratori

Dai cuori duri di chi ha poco, nascondevano i dolori

Mena era un’artista, disegnava lava che colava

Giù dall’Etna con la sciara che lasciava, lei sognava

Di mostrare al grande pubblico i suoi fiori

E mari, aironi e iceberg libera dall’asperger

Tornava a terra solo per danzare col pastello

Aci castello nella notte brillava lento

Greve un principe che la salvava da quella contrada

Coi compagni che le urlavano: «Malata!»

Mena camminava nel viale dei suoi sogni

Quiete dentro al sonno per sfuggire agli incubi di giorno

Di giorno il cielo si faceva nero come un corvo

Di notte il cuore si faceva muto, Dio un po' sordo

Mena dipinge le nuvole

Per fare soffici le lacrime

E sfugge ai raggi gelidi del sole

Per trovar rifugio nel colore delle viole

Brividi sfioravano le membra sua la odiavano

Mentre nere mani dure e fredde la toccavano

Uccidevano

Lei gridava forte ma nessuno la sentiva dentro un corpo chiuso, no

Perse la testa come Goya vinta come i Malavoglia

Giacché cadde un’altra foglia dal suo nespolo

Certi sorrisi sono fiordalisi che, se presi

Nei campi dei visi più indifesi, non ricrescono

Ogni colore sulla tela diveniva spento

Mena aveva perso la sua tramontana dentro

Non trovò la sua strada, fra i torquemada

Dentro un mondo dove l’oro vale più di ogni disegno

Mena ha ormai deciso, colora l’ultimo narciso

Spento e deriso che ricorda vagamente un viso

E fugge all’alba coi suoi occhi grandi e spaventati

Via dal mondo che divora i petali più delicati

Mena dipinge le nuvole

Per fare soffici le lacrime

E sfugge ai raggi gelidi del sole

Mena adesso vive nel colore delle viole

Mena målar molnen

För att göra tårarna mjuka

Och undkomma solens isiga strålar

För att finna tillflykt i violens färg

Mena var 16 år gammal, bodde i Trecastagni

Vågigt hår smekte hennes stora ögon

Hårt arbetande föräldrar

Från de hårda hjärtan hos dem som hade lite, gömde de smärtorna

Mena var en konstnär, hon ritade strömmande lava

Nere från Etna med sciaran hon lämnade drömde hon

För att visa dina blommor för allmänheten

Och hav, hägrar och isberg fria från asperger

Han kom tillbaka till jorden bara för att dansa med pastell

Aci Castello lyste sakta i natten

Greve en prins som räddade henne från det distriktet

Med sina följeslagare som skrek åt henne: "Sjuk!"

Mena gick på sina drömmars aveny

Lugn i sömnen för att undkomma mardrömmar under dagen

Under dagen blev himlen svart som en korp

På natten blev hjärtat tyst, Gud lite döv

Mena målar molnen

För att göra tårarna mjuka

Och undkomma solens isiga strålar

För att finna tillflykt i violens färg

Frossa berörde hennes lemmar, de hatade henne

Medan svarta hårda och kalla händer rörde vid henne

De dödade

Hon skrek högt men ingen hörde henne i en sluten kropp, nej

Han tappade huvudet som Goya vann som Malavoglia

För ett annat löv föll från hans mispelträd

Vissa leenden är blåklint som, om de fångas

På fälten för de mest försvarslösa ansiktena växer de inte ut igen

Varje färg på duken blev matt

Mena hade tappat sin nordanvind inombords

Han hittade inte sin väg bland torquemadan

Inuti en värld där guld är värt mer än någon teckning

Mena har nu bestämt sig för att färga den sista påskliljan

Matt och hånat som vagt liknar ett ansikte

Och han flyr i gryningen med sina stora, rädda ögon

Bort från världen som slukar de känsligaste kronbladen

Mena målar molnen

För att göra tårarna mjuka

Och undkomma solens isiga strålar

Mena lever nu i violens färg