Contando Los Segundos - Solitario

Ya he intentao' más de una vez salir del laberinto

Y si siempre me pierdo será porque siempre hago lo mismo

Y yo estoy aquí solo de momento

Soplando este dado antes de que me lo sople el viento

Y se lo lleve, a la velocidad de un tren

Como aquel que vino cuando yo no estaba en el andén

Y esos chavales son felices

Saliendo to' los días, yo no salgo en to' el verano y eso es triste

Veo vuestras putas fotos en instagram

Con la tristeza de mirar tras la dureza del cristal

Con el que veo al vida de otros cómo pasa

Y la mía desvanecerse un poco más

Con la añoranza de aquello que nunca tuve

Nunca fui feliz aunque flotase en una nube

Porque la lluvia me hizo caer en un mundo hostil

Que comenzaba cada lunes

Y yo aquí solo

Contando los segundos me deslizo por el folio

Como un pensador que siempre se hastía de sí mismo

Y acaba culpándose hasta de lo que no hizo

Cómo ese brote de verdor

En una planta mustia cuya vida se acabó

Y lo que queda de ella no es más que un resquicio

Cómo esa melodía que perdiose en el bullicio

Callen sus voces si no tienen que decirme

El mundo es sordomudo y por eso no puede oírme

Algunas voces tenues gritan sin ser escuchadas

Chica sorbeme la vida o tómatela a cucharadas

Llevo todo el puto día escribiendo

Y si aún no me he vuelto loco será que me estoy volviendo

Y no sé qué va a ser de mí si sigo en este trance

Déjame salir de aquí, vida perra dame un chance

O dame un arma y balas de su calibre

Es la única forma que concibo de ser libre

Si la libertad se basa en el escape

De un mundo en forma de jaula, o hasta que el tiempo te mate

La muerte como única forma de hallar calma

Y disipar la soledad de este cuerpo junto a mi alma

Con el precio de no volver a vivirla

Prefiero seguir vivo aún sabiendo que esto no es vida

Y yo aquí solo

Contando los segundos me deslizo por el folio

Como un pensador que siempre se hastía de sí mismo

Y acaba culpándose hasta de lo que no hizo

Cómo ese brote de verdor

En una planta mustia cuya vida se acabó

Y lo que queda de ella no es más que un resquicio

Jag har redan försökt mer än en gång att ta mig ur labyrinten

Och om jag alltid går vilse kommer det att bero på att jag alltid gör detsamma

Och jag är här bara för stunden

Att blåsa den här tärningen innan vinden blåser den till mig

Och ta bort det, med tågets hastighet

Som den som kom när jag inte var på perrongen

Och de barnen är glada

Går ut varje dag, jag går inte ut på hela sommaren och det är tråkigt

Jag ser dina jävla bilder på instagram

Med sorgen av att se genom hårdheten i glaset

Med vilken jag ser andras liv hur det går

Och min bleknar lite mer

Med längtan efter det jag aldrig haft

Jag var aldrig glad även om jag svävade på ett moln

För att regnet fick mig att falla in i en fientlig värld

som började varje måndag

Och jag är här ensam

När jag räknar sekunderna glider jag över folion

Som en tänkare som alltid blev trött på sig själv

Och det slutar med att han skyller sig själv för det han inte gjorde

Som den där grönskans knopp

I en vissen växt vars liv är över

Och det som finns kvar av henne är bara ett kryphål

Hur den där melodin som försvann i vimlet

Tysta era röster om ni inte behöver berätta för mig

Världen är döv och det är därför den inte hör mig

Några svaga röster skriker ohört

Tjej smutta på mitt liv eller ta det i skeden

Jag har skrivit hela dagen

Och om jag inte har blivit galen än så är det för att jag håller på att bli galen

Och jag vet inte vad som kommer att bli av mig om jag fortsätter i denna trans

Släpp mig härifrĺn, jäkla livet ge mig en chans

Eller ge mig en pistol och kulor av din kaliber

Det är det enda sättet jag kan tänka mig att vara fri

Om frihet bygger på flykt

Av en burvärld, eller tills tiden dödar dig

Döden är det enda sättet att finna lugn

Och skingra ensamheten i denna kropp bredvid min själ

Med priset av att inte leva det igen

Jag föredrar att hålla mig vid liv även om jag vet att det här inte är livet

Och jag är här ensam

När jag räknar sekunderna glider jag över folion

Som en tänkare som alltid blev trött på sig själv

Och det slutar med att han skyller sig själv för det han inte gjorde

Som den där grönskans knopp

I en vissen växt vars liv är över

Och det som finns kvar av henne är bara ett kryphål