Пять утра - Panimonica

Я открываю глаза, выключаю будильник - пусть хотя бы один из нас поспит.

Ночь не рассеяла дым, слишком много курил перед сном, от того голова и гудит.

Пять часов утра.

Пять часов.

Я открываю окно, в нем все как и вчера, как будто невидимый кто-то нажал PrintScreen.

Пусть еще слишком рано вставать, но сны пошли на повтор, и к тому же во всех этих снах я всегда один.

Пять часов утра.

Пять часов.

Твой забытый в коридоре рюкзак опять задаст мне тот же глупый вопрос, ему не нужен мой честный ответ.

И вот он я, зеваю на свет.

Здравствуй, грустное зеркало, в ванной помятый похмельный поэт

Пять часов утра.

Пять часов.

Jag öppnar ögonen, stänger av alarmet – låt åtminstone en av oss sova.

Natten skingrade inte röken, han rökte för mycket innan han gick och la sig, det är därför hans huvud surrar.

Klockan fem på morgonen.

Fem timmar.

Jag öppnar fönstret, allt är som igår, som om en osynlig någon tryckte på PrintScreen.

Låt det vara för tidigt att gå upp, men drömmarna fortsatte att upprepas, och dessutom är jag alltid ensam i alla dessa drömmar.

Klockan fem på morgonen.

Fem timmar.

Din ryggsäck bortglömd i korridoren kommer att ställa samma dumma fråga till mig igen, han behöver inte mitt ärliga svar.

Och här är jag och gäspar mot ljuset.

Hej, ledsen spegel, en skrynklig baksmälla poet i badrummet

Klockan fem på morgonen.

Fem timmar.