Children Of The Sixties, Children Of The Seventies - Spearmint

Children of the sixties, children of the seventies,

you’re still here, you’re not old.

You talk as though you’re old, but you’re not old.

I remember even back then I felt like I was getting old,

but now when I see the photos from then I look so young.

I remember sitting cross-legged at a Christmas party,

such wide-eyed hope — that night we really felt we could change the world,

we really felt that anything was possible,

like after one more drink anything becomes possible… but in the morning we felt

different,

in the morning we came to our senses.

Children of the sixties, children of the seventies, what happened to us?

Now the kids are grown and we watch TV list-shows:

Talking heads talk Talking Heads… when Bono climbed off that stage I wished

he’s never got back up,

I wish he’d walked off into the crowd with his cockatoo hairdo.

On the dole,

dancing to Rio with your umbrella hair… This isn’t what you dreamed of…

We’d gather round the radio, and when we were unhappy,

a song said it for us

I turn back to the typewriter and my cassettes, as VHS played Betamax,

now all the cassette tapes are wrapped round trees, or lying in a charity shop.

1981 wasn’t like 1980 or 1982: each year had a different personality.

We all moved to London, we all worked in Our Price, we all moved to London and

lost a decade or two, cried London tears, politics got blunted until we felt

shy about how principled we’d been.

We’d gather round the radio, and when we were unhappy a song said it for us

We were so sure we could change the world

Our principles escaping us like slow punctures

Our friends in the north: we got so drunk, so wasted, reined in by America,

infected by American angst;

the smell of caps fading away, flared and peaked

with New Labour — how did we get to where we are now?

It’s like finding an old letter you wrote: so full of passion, so full of fire,

like a stranger to yourself — it’s time to rise up, you’re still here,

you’re still the same person, rise up!

Inside you’re undimned, I will not be restricted, I will not accept this apathy

— every little decision you make changes everything.

We’ve so much to rebel

against — they make it so that good news becomes no news in no time at all.

We’d gather round the radio, and when we were unhappy a song said it for us

We were so sure we could change the world

Our principles escaped us like slow punctures

Children of the sixties, children of the seventies, we made the very mistakes

we vowed we’d avoid.

Breaking rules angrily, then breaking rules quietly,

then breaking rules from within, then not breaking anything.

And what would the person you were then think of the person you are now?

Conclusion of the foregoing.

Barn på sextiotalet, barn från sjuttiotalet,

du är fortfarande här, du är inte gammal.

Du pratar som om du är gammal, men du är inte gammal.

Jag kommer ihåg att jag redan då kände att jag började bli gammal,

men nu när jag ser bilderna från då ser jag så ung ut.

Jag kommer ihåg att jag satt med benen över kors på en julfest,

så storögt hopp — den kvällen kände vi verkligen att vi kan förändra världen,

vi kände verkligen att allt var möjligt,

som efter en drink till blir allt möjligt... men på morgonen kände vi

annorlunda,

på morgonen kom vi till sans.

Barn på sextiotalet, barn på sjuttiotalet, vad hände med oss?

Nu har barnen blivit vuxna och vi ser på TV-listor:

Talking heads talk Talking Heads... när Bono klättrade av scenen ville jag

han har aldrig kommit upp igen,

Jag önskar att han hade gått in i mängden med sin kakadufrisyr.

Utan jobb,

dansa till Rio med ditt paraplyhår... Det här är inte vad du drömde om...

Vi samlades runt radion, och när vi var missnöjda,

en låt sa det för oss

Jag vänder tillbaka till skrivmaskinen och mina kassetter, när VHS spelade upp Betamax,

nu är alla kassettband lindade runt träd eller ligger i en välgörenhetsbutik.

1981 var inte som 1980 eller 1982: varje år hade en annan personlighet.

Vi flyttade alla till London, vi arbetade alla i Our Price, vi flyttade alla till London och

förlorade ett decennium eller två, grät London-tårar, politiken blev avtrubbad tills vi kände

blyga för hur principfasta vi hade varit.

Vi samlades runt radion och när vi var olyckliga sa en låt det för oss

Vi var så säkra på att vi kan förändra världen

Våra principer slipper oss som långsamma punkteringar

Våra vänner i norren: vi blev så fulla, så bortkastade, tyglade av Amerika,

infekterad av amerikansk ångest;

lukten av kepsar som försvinner, blossade och toppade

med New Labour — hur kom vi till där vi är nu?

Det är som att hitta ett gammalt brev du skrev: så fullt av passion, så fullt av eld,

som en främling för dig själv - det är dags att resa dig upp, du är fortfarande här,

du är fortfarande samma person, res dig!

Inuti är du oförskämd, jag kommer inte bli inskränkt, jag kommer inte att acceptera denna apati

— varje lilla beslut du fattar förändrar allt.

Vi har så mycket att göra uppror

emot — de gör det så att goda nyheter blir inga nyheter på noga tid  alls.

Vi samlades runt radion och när vi var olyckliga sa en låt det för oss

Vi var så säkra på att vi kan förändra världen

Våra principer undgick oss som långsamma punkteringar

Barn på sextiotalet, barn på sjuttiotalet, vi gjorde själva misstagen

vi lovade att vi skulle undvika.

Bryter regler argt, sedan bryter regler tyst,

sedan bryta regler inifrån, sedan inte bryta mot någonting.

Och vad skulle personen du var då tycka om den du är nu?

Slutsats av det föregående.