Dime por Qué - Lágrimas De Sangre, Still Ill, Microbio

Somos humanos de papel enganchados en un tótem

Un inerme dolmen, que deja que las balas les reboten

Entre lágrimas y ejércitos ¿Quién será capaz de oír las voces

Y lamentos que desde el bosque broten?

¿Quién?

¿Quién de todo ellos?

Todos ellos

Eso espero al menos, eso quiero

Ven, todo lo que tengo es tuyo

Yo solo construyo la vía de un tren

Ten, te regalo incluso mi orgullo

Y así no hay fallo, al rencor que le den bien

Creen saber la verdad, pero se mienten

Tú y yo sabemos que el edén también tiene lo suyo

No me fuerzo a ser feliz, solo huyo

Disfruto de lo bueno, de lo malo, ya no me escabullo

Solo soy uno, sí, pero si me uno ya no estoy solo

Amor de lobo a su manada, aúllo

Au-au-aún se escucha el murmullo del río

Y hay una Luna llena en el vacío

Yo siento amor en el pecho

Y una satisfacción enorme de que ha sido noble lo que he hecho

Lo poquísimo que he hecho

Las veces que me he equivocado han servido de algo

Valoro la pena que cargo

Aprendamos algo juntas

Para obtener respuestas primero hay que hacer bien las preguntas

Tú dime ¿Por qué seguimos siendo tan torpes?

No nos enseñan nada los golpes, lo sé

Al final perdemos el norte

Sé que no alcanzaré el horizonte, pero seguiré en pie

No nos enseñan los golpes

Ni nos evitan los cortes que están aún por ver

El horizonte es ese desorden qué hay que resolver

Responder de una vez ¿Por qué?

Ah, esta mierda, esta mierda

Con esta mierda

Siempre con esta mierda

Entre tú y yo ¿Tú que tal con lo tuyo?

¿Hay agujeros negros en tu interior?

Intuyo

¿Mucho barullo?

Tranqui, tienes mi apoyo

Si te veo en el hoyo no huyo, ni me callo ni te engullo

Ey en serio, si quieres puedes desahogar ese murmullo

Hacerte examen, lamentarte con orgullo

Es lo suyo, yo callo y escucho

Con mucho gusto, me ajusto, lo justo, lo juro no juzgo

Cuando todo suena raro, absurdo y cansa

Como un calcetín usado que el entorno desgasta

Cuando el dolor es el único motor

Cuando el sollozo por la rabia hoy encalla y no sacia

Cuando te duele y cuando te aplasta

Cuando el octubre sacude el corazón

Sucumbe con razón y no encontraras motivos

Puedo acompañarte si decides elegir el sigilo

Si te quemas del tema y todo tiembla, no temas

Tú también estabas cuando tuve yo los problemas ¿Recuerdas?

Arrima tu autoestima encima de mi hombro

También puedo recogerte si prefieres ser escombros

Aunque nunca lo has notado tan nítido y claro

Quizá no sepas explicarlo, pero yo te entiendo

Hazme parte para liberarte de este peso

Descárgate, desbórdate ¡Eh, qué suene inmenso!

Hicimos de estar juntos el remedio pa' los golpes

De cometer errores el mejor de los deportes

Sé que no somos inmunes al dolor, pero el sufrimiento

En este cuento sabemos que no es eterno

Ya jamás le digo a nadie que no llore

Que sea cada lágrima el golpe que rompe el molde

Un estallido enorme

Del dolor del esternón al descontrol del desconforme

Torpes, pero nunca pusilánimes

Yo puse fin al despropósito de fustigarme

No les haré el trabajo a los que vienen a mermarme

Por ver a mi madre alegre van a verme levantarme

Sí, tan insultantemente simple es por mi parte

Porque el alma me arde al verte hablar de

Lo que pudo ser y no se pudo

Porque el mundo es muy injusto en este punto

Devolver el golpe también vale

Vale que es un curro crudo, pero aún no llegas tarde

Tú no sabes, en qué paso estará el siguiente abismo

Ni hasta cuando los demás permitirán tu victimismo

Mis motivos son los mismos que los tuyos, tío

Y el antídoto para tu hastío está en ti mismo

Tú dime ¿Por qué seguimos siendo tan torpes?

No nos enseñan nada los golpes, lo sé

Al final perdemos el norte

Sé que no alcanzaré el horizonte, pero seguiré en pie

No nos enseñan los golpes

Ni nos evitan los cortes que están aún por ver

El horizonte es ese desorden qué hay que resolver

Responder de una vez ¿Por qué?

Vi är pappersmänniskor fastna i en totem

En försvarslös dolmen som låter kulorna studsa av sig

Mellan tårar och arméer, vem kommer att kunna höra rösterna

Och ångrar det från skogsgrodden?

WHO?

Vem av dem alla?

Allihopa

Jag hoppas det åtminstone, det är vad jag vill

Kom, allt jag har är ditt

Jag bygger bara ett tågspår

Här ger jag dig till och med min stolthet

Och så är det inget misslyckande, till oturen att de ger honom gott

De tror att de vet sanningen, men de ljuger

Du och jag vet att Eden också har sin egen

Jag tvingar mig inte att vara glad, jag bara flyr

Jag njuter av det goda, det dåliga, jag smyger inte längre

Jag är bara en, ja, men om jag går med är jag inte längre ensam

Wolfs kärlek till sin flock, ylar jag

Au-au-du kan fortfarande höra sorlet från floden

Och det är fullmåne i tomrummet

Jag känner kärlek i bröstet

Och en enorm tillfredsställelse att det jag har gjort har varit nobelt

Det lilla jag har gjort

De gånger jag har haft fel har tjänat till något

Jag värdesätter värdet som jag tar ut

låt oss lära oss något tillsammans

För att få svar måste du först ställa frågorna väl.

Säg mig, varför är vi fortfarande så klumpiga?

Slagen lär oss ingenting, jag vet

Till slut tappar vi norr

Jag vet att jag inte når horisonten, men jag kommer fortfarande att stå

De lär oss inte slag

Vi slipper inte heller de nedskärningar som ännu inte har setts

Horisonten är den där röran som måste lösas

Svara på en gång Varför?

Åh den här skiten, den här skiten

med den här skiten

alltid med den här skiten

Mellan dig och mig, vad sägs om dig med ditt?

Finns det svarta hål inom dig?

Jag känner

För mycket oväsen?

Slappna av, du har mitt stöd

Om jag ser dig i hålet flyr jag inte, jag håller inte käften eller sväljer dig

Hej seriöst, om du vill kan du ventilera det sorlet

Ta ett prov, ångra dig med stolthet

Det är hans grej, jag håller käften och lyssnar

Med nöje anpassar jag mig, lagom, jag svär att jag inte dömer

När allt låter konstigt, absurt och tröttsamt

Som en begagnad strumpa som miljön sliter på

När smärta är den enda motorn

När snyftningen av raseri idag går på grund och inte mättar

När det gör ont och när det krossar dig

När oktober skakar om hjärtat

Ge efter med förnuft och du kommer inte att hitta skäl

Jag kan följa med dig om du bestämmer dig för att välja smyg

Om du bränner dig ur ämnet och allt skakar, var inte rädd

Du var där också när jag hade problemen, minns du?

Kasta din självkänsla på min axel

Jag kan också hämta dig om du hellre vill vara bråte

Även om du aldrig har märkt det så skarpt och tydligt

Du kanske inte vet hur du ska förklara det, men jag förstår dig

Få mig att skiljas för att befria dig från denna vikt

Lossa, svämma över Hej, det låter enormt!

Vi gjorde att vara tillsammans botemedlet mot slagen

Att göra misstag den bästa av sport

Jag vet att vi inte är immuna mot smärta, utan lidande

I den här berättelsen vet vi att den inte är evig

Jag säger aldrig till någon att inte gråta längre

Låt varje tår vara slaget som bryter formen

en enorm smäll

Från smärtan i bröstbenet till bristen på kontroll hos de missnöjda

Klumpigt, men aldrig skrämmande

Jag satte stopp för nonsensen att piska mig själv

Jag kommer inte att göra dem som kommer för att förminska mig

För att se min glada mamma ska de se mig resa mig upp

Ja, så förolämpande enkelt är det från min sida

För min själ brinner när jag ser dig prata om

Vad kunde ha varit och inte kunde

För världen är väldigt orättvis vid det här laget

Att slå tillbaka är också bra

Ok, det är ett råjobb, men du är inte sen än

Du vet inte, i vilket steg kommer nästa avgrund

Inte förrän när kommer andra att tillåta ditt offer

Mina motiv är desamma som dina

Och motgiften mot din tristess finns i dig själv

Säg mig, varför är vi fortfarande så klumpiga?

Slagen lär oss ingenting, jag vet

Till slut tappar vi norr

Jag vet att jag inte når horisonten, men jag kommer fortfarande att stå

De lär oss inte slag

Vi slipper inte heller de nedskärningar som ännu inte har setts

Horisonten är den där röran som måste lösas

Svara på en gång Varför?