Les gens riaient - Fernandel

Je ne sais pas pourquoi, quand je parlais, les gens riaient

Je ne sais pas pourquoi, depuis toujours, c'était comme ça

A l'école, déjà tout enfant,

Lorsque je répondais: «Présent !»

Toute la classe, riait, riait !

Et ces rires, me rendaient triste…

Mais la vie n’est pas une scène

Et souvent j’avais de la peine

Et les gens, qui riaient sans savoir

C’est bizarre…

Comme tout le monde, j’ai eu vingt ans,

Je suis parti au régiment,

Tous mes copains, riaient, riaient !

Et ces rires, me rendaient triste…

J'étais toujours sur la sellette,

Comme un troupier d’une opérette.

Les gens riaient sans savoir,

C’est bizarre…

Puis un jour, j’ai connu l’amour,

J’ai dit: «Je t’aimerai toujours !»

Mais la fille, riait, riait !

Et ses rires m’ont rendu triste…

J’me suis dit: «T'as pas trop de veine.»

Mais j’ai eu beaucoup de la peine.

Les gens riaient de me voir,

C’est bizarre…

Un jour j’en ai fait mon métier

Un peu forcé, presque obligé,

Et le public, riait, riait !

Et je n'étais plus triste !

J’avais trouvé mon existence

Et quelquefois quand je repense

Aux gens qui riaient de me voir

C’est bizarre…

Maintenant, je sais pourquoi, quand je parlais, les gens riaient

Maintenant, je sais pourquoi, quand j’suis heureux comme ça

Jag vet inte varför folk skrattade när jag pratade

Jag vet inte varför det alltid har varit så här

I skolan, redan som barn,

När jag svarade: "Presenter!"

Hela klassen skrattar, skrattar!

Och de skratten gjorde mig ledsen...

Men livet är inte en scen

Och ofta hade jag ont

Och folket, som skrattade utan att veta

Det är konstigt...

Som alla andra var jag tjugo,

Jag gick till regementet,

Alla mina vänner skrattade, skrattade!

Och de skratten gjorde mig ledsen...

Jag var alltid i heta stolen,

Som en trupp från en operett.

Folk skrattade utan att veta,

Det är konstigt...

Så en dag kände jag kärlek,

Jag sa: "Jag kommer alltid att älska dig!"

Men flickan, skrattade, skrattade!

Och hans skratt gjorde mig ledsen...

Jag tänkte för mig själv, "Du har inte för mycket tur."

Men jag hade väldigt ont.

Folk skrattade för att se mig,

Det är konstigt...

En dag gjorde jag det till mitt jobb

Lite påtvingad, nästan påtvingad,

Och publiken skrattade, skrattade!

Och jag var inte längre ledsen!

Jag hade hittat min existens

Och ibland när jag tänker tillbaka

Till folk som skrattade för att se mig

Det är konstigt...

Nu vet jag varför folk skrattade när jag pratade

Nu vet jag varför, när jag är glad så här