Die Corrida - Felix Meyer

Seitdem ich die ganze Zeit wartend in dieser finsteren Kammer steh,

wo der Gesang und das Gelächter am Ende des Ganges nicht vergeht.

Irgendwer hat das Schloss berührt,

ich bin in’s gleißende Licht getaucht.

Hab mir die Trompeten, die Absperrgitter

und drum herum die Leute angeschaut.

Am Anfang dachte ich noch, dass man sich hier auch verteidigen kann,

doch bald schon wurde klar, dass dieser Platz keinen Rückweg hat.

Sie haben den Ausgang abgesperrt,

sie hatten Angst ich würde fliehen.

Am Ende werd ich sie wohl bekommen,

diese alberne Tänzerin.

Kann man diese Welt ernst nehmen?

Oh Andalusien, ich erinner mich: Felder, die voller Kakteen waren.

Ich werde nicht zittern vor diesem kleinen, vertrottelten Hampelmann.

Ich werd ihn packen mit seinem Hut

und ihn wie eine Sonne drehen.

Heut Abend wird die Frau vom Torero

ruhig schlafen gehen.

Kann man diese Welt ernst nehmen?

Kann man diese Welt ernst nehmen?

Ich hab die Trugbilder verfolgt

und dabei um ein Haar ihre Tänzerinnen berührt.

Sie haben mir mit aller Kraft in den Hals geschlagen,

auf dass ich mich beugen werd.

Wo kommen die Akrobaten her

mit ihren Kostümen aus Papier.

Ich habe niemals gelernt,

wie man sich gegen Puppen wehrt.

Ich spür den Sand, auf dem mein Kopf liegt — ein Wahnsinn, wie gut es tut.

Ich hab gebetet, dass alles aufhört — Andalusien, die Erinnerung.

Ich hör sie lachen, wie ich röchel,

und wie sie tanzen, bin ich besiegt.

Ich hätte nie geglaubt, dass man sich

so sehr um ein Grab vergnügt.

Kann man diese Welt ernst nehmen?

Si, si hombre, hombre.

Baila baila!

Hay que bailar de nuevo.

Y mataremos otros.

Otras vidas, y otros toros.

Y mataremos otros.

Kann man diese Welt ernst nehmen?

Ända sedan jag har stått och väntat i denna mörka kammare,

där sången och skratten inte slutar i slutet av gången.

Någon rörde vid låset

Jag är nedsänkt i det flammande ljuset.

Jag fick trumpeterna, barriärerna

och såg sig omkring på folket.

I början trodde jag fortfarande att du också kan försvara dig här,

men snart stod det klart att denna plats inte har någon väg tillbaka.

De blockerade utgången

de var rädda att jag skulle fly.

Till slut ska jag nog få det

denna fåniga dansare.

Kan du ta den här världen på allvar?

Åh Andalusien, jag minns: fält som var fulla av kaktusar.

Jag kommer inte att darra framför den där lilla otäcka hoppknekten.

Jag tar tag i honom med hatten

och vänd den som en sol.

I kväll blir toreron hans fru

gå och sova lugnt.

Kan du ta den här världen på allvar?

Kan du ta den här världen på allvar?

Jag har jagat hägringarna

och rörde nästan vid hennes dansare.

De slog mig i nacken med all kraft

så att jag böjer mig.

Var kommer akrobaterna ifrån

med sina papperskostymer.

Jag lärde mig aldrig

hur man försvarar sig mot dockor.

Jag kan känna sanden som mitt huvud ligger på - det är fantastiskt hur bra det är.

Jag bad att allt skulle sluta — Andalusien, minnet.

Jag hör dem skratta medan jag flämtar

och när de dansar är jag besegrad.

Det skulle jag aldrig ha trott

så lycklig runt en grav.

Kan du ta den här världen på allvar?

Si, si hombre, hombre.

Baila Baila!

Hay que bailar de nuevo.

Y mataremos otros.

Otras vidas, yotros toros.

Y mataremos otros.

Kan du ta den här världen på allvar?