Bar Metrò - Don Backy

Tra stanchi ferrovieri un poco buffi

notturne guardie, con grossi baffi

mandavan giùquel vino come fosse

un Dio con passi di velluto rosso

Per non pensar Domani éun altro giorno

e al puzzo di sudore in pieno inverno

che traspirava dai baveri alzati

dei loro pastranoni stazzonati

Un cameriere brutto quanto basta

ci prospettava riso, oppure pasta

sbirciava l’orologio e — si vedeva — ci odiava

E le puttane su sgabelli appollaiate

con quelle gambe certo troppo accavallate

offrivano agli sguardi di platea

la loro industria con la mercanzia

Mentre i magnaccia nei lapin impellicciati

con quei pesanti anelli grossi ed ostentati

bevendo rhum, contavano la grana

nel mentre che fumavano marjuana

Un fumo grosso si tagliava a fette

l’ora diceva quattro e zerosette

la filodiffusione diffondeva

una canzone, sì, Come pioveva

Seduti al tavolino si aspettava

il risottino, e intanto si capiva

di quanto fosse inutile parlare

di quanto fosse inutile sperare

Ci guardavamo muti dentro gli occhi

per una strada chiusa, senza sbocchi

pensando forse a un’isola lontana, lontana

Ed un barbone che sfogliava le attricette

forse sognando di palpar loro le tette

la sigaretta fatta con cartine

gli provocava tosse senza fine

Le mani vinte, sprofondate nelle tasche

ed un destino, dalle tinte troppo fosche

davanti a una schedina sfortunata

la nostra storia era così, finita

Bland trötta järnvägsarbetare lite lustigt

nattliga vakter, med stora mustascher

de svalde det vinet som om det vore det

en gud med röda sammetsfotspår

Att inte tro att imorgon är en annan dag

och lukten av svett mitt i vintern

som svettades från de upphöjda kragarna

av deras skrynkliga rockar

En servitör som är tillräckligt ful

han lovade oss ris eller pasta

han tittade på sin klocka och — den var synlig — han hatade oss

Och hororna satt på pallar

med benen för korsade

erbjuds till publikens blickar

sin bransch med varor

Medan hallickarna i lapin päls

med de där tunga, stora och pråliga ringarna

när de drack rom, räknade de säden

medan de rökte marijuana

En stor rök skars i skivor

tiden sa fyra noll sju

den rörliga musiken spred sig

en sång, ja, hur det regnade

De satt vid bordet och väntade

risotto, och under tiden förstod vi

om hur värdelöst det var att prata

än det var meningslöst att hoppas

Vi tittade tyst in i varandras ögon

på en avstängd väg, utan uttag

kanske tänker på en avlägsen, avlägsen ö

Och en luffare som bläddrade bland stjärnorna

kanske drömmer om att fälla sina bröst

cigaretten gjord med rullpapper

det fick honom att hosta oändligt

De vunna händerna, nedsänkta i fickorna

och ett öde, med för dystra nyanser

framför en otursbiljett

så var vår historia över