Histoires de fantômes - Canailles, Mélisande Archambault

On finit toujours par s’déboîter l’coeur

Avec nos désirs débiles

À chercher le rubis dans l’dépotoir

Comme le soleil dans la nuit noire

Quand on brûle pour quelqu’un

Qui nous laisse pas le fantôme d’une chance

On grimpe quand même sur tous les toits

Pour lui faire notre plus belle danse

On s’acharne à croire qu’on peut mettre le feu

À du bois mouillé

Comme si y’avait juste c’te flamme-là

Pour se sentir exister

On n’a jamais fini de s’déboîter le coeur

Avec nos histoires de fantômes

À tomber en amour dans l’beurre

Chacun de notre bord dans l’ombre

Même si on meurt de jamais goûter

À toute c’qui brille au loin

Ça fait tellement moins peur

Que d’avoir envie de rien

Det slutar alltid med att vi krossar våra hjärtan

Med våra dumma önskningar

Letar efter rubinen på soptippen

Som solen i den mörka natten

När vi brinner för någon

Vem lämnar oss inte spöket av en chans

Vi klättrar fortfarande på alla tak

För att göra honom till vår vackraste dans

Vi fortsätter att tro att vi kan sätta eld

Att blöta ved

Som om det bara fanns den där lågan

Att känna att man finns

Vi slutade aldrig slita våra hjärtan isär

Med våra spökhistorier

Att bli kär i smöret

Var och en av vår kant i skuggorna

Även om vi dör aldrig för att smaka

Till allt som lyser i fjärran

Det är så mycket mindre skrämmande

Än att inte vilja något