Escarlata - Anier, Dualy

¿Cuál es el sentido de la vida?

El cerebro hace preguntas

El corazón da las respuestas

La vida no tiene sentido

¡Vive!

¡Vive!

Mírame a la cara pero pídeme perdón

Me salió barata la daga en el corazón

Mi sangre escarlata, bébete la poción

Quedarás majara y creo que eso no es lo mejor

Un diamante pulido es el que luce al exterior

Pero un chico reprimido se drogará pese al sol

Otro se enfada cuando pierde a un seguidor

Pero todo es fruto de vuestra puta imaginación

Tú haces pucheritos porque te da miedo el parque

Tienes la cabeza perfectamente amoldable

Piensas muy poquito, si quieres yo te echo un cable

Cátate mis temas pero escucha bien las frases

Siente que te fallo pero fállame, mátame

Hay ruido en la sala pero cálmense, duérmanse

Hay algún problema pero tiranse, ya no hay fe

Si no busco la puta solución;

nunca la tendré

Tu verás lo que harás, yo ya sé que correré

Suenan las sirenas si se acerca alguien con un 'por qué'

Censuran las mentes que se salen de su puto game

No quieren que te des cuenta de todo eso

Fuck su fame!

Qué farsa, te crees lo que cuentan y lo tragas

No sé cómo no te dan mal sabor sus palabras

Qué poco creas y aunque no lo creas eso salva

Si yo no creo en mi mundo y sigo en el tuyo me matan

Me enerva

Cuido la sangre que me envenena pa' que duela;

Y siga dando fruto pa' mis temas

Estoy gritando pero creo que tú de mientras;

agachas la cabeza y obedeces al

sistema

Me comporto para parecer un ser humano

Sintiéndome libre dentro de un millón de esclavos

En mentes, que están mal y van llorando

Pero no mueven ni un puto dedo para resolverlo

Cada vez que salgo a la calle me enveneno

Niños tristes llorando, mirando para el suelo

Caras largas de currantes en el metro

Y ojitos que me ponen con lástima to' los perros

No voy a vivir por vuestra mierda de sueldo

Tengo claro que me saco una choza con esto

Si me sale mal sé que me sobrará un huevo

Para buscarme la vida y vivir por cuatro euros

Es que la diferencia entre nosotros es esta;

Yo sé lo que quiero y tú no sabes una mierda

Tú vives como te han enseñado y a la mierda!

Qué sepas que tu futuro será una puta mierda

Claro, claro que duele escribir dolencias

Pero al menos intento conseguir que alguien me entienda

Me atrapa un círculo vicioso que endeuda

Lo digo claro, corre y sálvese quién pueda

No es el arma quien dispara, ni la droga la que mata

Sino las personas que nunca han sabido usarla

La impotencia que el artista y es el que se engancha

Aunque contar tanta mierda a veces da vergüenza

Tú me ves sufrir y crees que somos iguales

Pero no tienes ni puta idea de mis percales

No sabes quién aunque entre to' los chavales

Idolatráis a Anier por contar cuatro retales

Claro, claro que sois to’s muy subnormales

No te puedes poner un precio si no lo vales

Sé que la verdad muchas veces te duele

Pero pagaría por escuchar solamente verdades

Busco la calma para evadirme

Te regalo mi mente y no querrás sustituirme

Si quieres algo;

empieza por hablarme

Soy la mancha que no puede diluirse

Ya no sé si me siento vacía o llena

En algún lugar deben permanecer todas mis letras

La cicatriz que me escuece, ya me envenena

Y la sangre que pierdes se me convierte en arena

En un desierto justificando el paso del tiempo

Hablo de segundos;

de segundos que no tengo

Me invento una línea imaginaria de momentos

Que rompería si tuvieran carne y hueso

Me rompo, pero sé que me reconstruyo

No toques lo que algún día dejó de ser tuyo

A pesar de ser un huracán sé que fluyo

No conozco tu futuro pero me lo intuyo

Eyo!, sé que me estoy partiendo todo el cuello

Fallo!, pero me enorgullezco por ello

Gallo!, se vuelve gallina ante el resto

No me dieron tinta pero dejaré mi sello

Soy una gacela en una jaula pa' leones

Harta de escuchar vuestras supersticiones

A mi me la suda que tú nunca me valores

Pero no pises mi jardín si estoy sembrando flores

No cierres mi mente matando a los pensadores

Ni digas 'para siempre' si prometes y lo rompes

Miro pal' frente esperando tiempos mejores

Si mata la avaricia de escribir tantos renglones

Vad är meningen med livet?

Hjärnan ställer frågor

Hjärtat ger svaren

Livet har ingen mening

Det lever!

Det lever!

Se mig i ansiktet men be mig om förlåtelse

Dolken i mitt hjärta var billig

Mitt scharlakansröda blod, drick drycken

Du kommer att bli galen och jag tror att det här inte är det bästa

En polerad diamant är den som lyser på utsidan

Men en förträngd pojke kommer att ta droger trots solen

En annan blir arg när han tappar en följare

Men allt är frukten av din jävla fantasi

Du surrar för att du är rädd för parken

Du har ett perfekt anpassningsbart huvud

Du tänker väldigt lite, om du vill ger jag dig en kabel

Catate mina låtar men lyssna väl på fraserna

Känn att jag sviker dig men sviker mig, döda mig

Det är oväsen i rummet men lugn, gå och sova

Det finns ett problem men kasta dig bort, det finns ingen tro längre

Om jag inte letar efter den jävla lösningen;

jag kommer aldrig ha det

Du får se vad du kommer att göra, jag vet redan att jag kommer att springa

Sirener ljuder om någon närmar sig med ett "varför"

De censurerar sinnena som kommer ut ur deras jävla spel

De vill inte att du ska inse allt det

Fan hennes berömmelse!

Vilken fars, man tror på vad de säger och sväljer det

Jag vet inte hur hans ord inte smakar illa för dig

Hur lite du tror och även om du inte tror på det så räddar det

Om jag inte tror på min värld och jag fortsätter i din, dödar de mig

det gör mig nervös

Jag tar hand om blodet som förgiftar mig så att det gör ont;

Och fortsätta att bära frukt för mina sånger

Jag skriker men jag tror att du under tiden;

du böjer ditt huvud och lyder

systemet

Jag beter mig för att framstå som mänsklig

Att känna sig fri inom en miljon slavar

I tankarna, att de har fel och gråter

Men de lyfter inte ett jävla finger för att lösa det

Varje gång jag går ut förgiftar jag mig själv

Ledsna barn gråter, tittar på marken

Långa ansikten på arbetare i tunnelbanan

Och små ögon som får mig att tycka synd om alla hundar

Jag kommer inte leva för din skitlön

Jag är tydlig med att jag får koja med detta

Om det blir fel vet jag att jag kommer ha ett ägg över

Att hitta mitt liv och leva för fyra euro

Det är att skillnaden mellan oss är denna;

Jag vet vad jag vill och du vet inte ett skit

Du lever som du har blivit lärd och fan!

Vet att din framtid kommer att vara jävla skit

Visst, visst gör det ont att skriva krämpor

Men jag försöker åtminstone få någon att förstå mig

Jag är fångad av en ond cirkel som skuldsätter mig

Jag säger det tydligt, spring och rädda dig vem som kan

Det är inte pistolen som skjuter, inte heller drogen som dödar

Men de människor som aldrig har vetat hur man använder det

Impotensen som artisten och är den som fastnar

Även om det ibland är pinsamt att berätta så mycket skit

Du ser mig lida och du tror att vi är likadana

Men du har ingen jävla aning om mina kalikos

Du vet inte vem men bland alla barn

Du idoliserar Anier för att han räknar fyra rester

Naturligtvis är ni alla väldigt subnormala

Du kan inte sätta ett pris på dig själv om du inte är värd det

Jag vet att sanningen ofta sårar dig

Men jag skulle betala för att bara höra sanningar

Jag söker lugn för att fly

Jag ger dig mitt sinne och du vill inte ersätta mig

Om du vill ha något;

börja med att prata med mig

Jag är fläcken som inte går att späda ut

Jag vet inte om jag känner mig tom eller full längre

Någonstans måste alla mina texter stanna

Ärret som svider mig förgiftar mig redan

Och blodet du förlorar blir till sand för mig

I en öken som motiverar tidens gång

Jag pratar om sekunder;

sekunder som jag inte har

Jag uppfinner en imaginär rad av ögonblick

Vad skulle gå sönder om de hade kött och blod

Jag bryter, men jag vet att jag bygger upp mig själv igen

Rör inte det som en dag upphörde att vara ditt

Trots att det är en orkan vet jag att jag flyter

Jag vet inte din framtid men jag känner det

Jag vet att jag bryter hela nacken

Jag misslyckas!, men jag är stolt över det

Tupp!, blir kyckling före resten

De gav mig inget bläck men jag lämnar min stämpel

Jag är en gasell i en bur för lejon

Trött på att lyssna på din vidskepelse

Det får mig att svettas att du aldrig värdesätter mig

Men trampa inte på min trädgård om jag planterar blommor

Sluta inte för att döda tänkarna

Säg inte ens "för evigt" om du lovar och bryter det

Jag ser framåt i väntan på bättre tider

Om girigheten att skriva så många rader dödar