Song of Beren and Lúthien - Tolkien Ensemble

The leaves were long

The grass was green

The hemlock-umbels tall and fair

And in the glade a light was seen

Of stars and shadow shimmering

Tinúviel was dancing there

To music of a pipe unseen

And light of stars was in her hair

And in her raiment glimmering

Near Beren came from mountains cold

And lusty wandered under leaves

And where the elven-river roamed

He walked alone and sorrowing

He peered between the hemlock-leaves

And saw in wonder flowers of gold

Upon her mantle and her sleeves

And her hair like shadow following

Enchantment healed his weary feet

That over hills were doomed to roam

And forward he hastened, strong and fleet

And grasped at moonbeams glistening

Through elven-woods and elven-hall

She lightly fled on dancing-feet

And left him lonely still to roam

In a silent forest, listening

He heard there, on the flying sand

Of feet as light as linden-leaves

Of music welling underground

And hidden hollows quivering

Now withered lay the hemlock-sheaves

And one by one with sighing sound

Whispering fell the beechen-leaves

In the wintry woodland withering

And sought her, ever wand’ring far

Where leaves of years were thickly strewn

A light of moon and ray of star

In frosty heavens shivering

Her mantle glittered in the moon

As on a hilltop high, afar

She danced, and at her feet were strewn

A mist of silver quivering

When Winter passed she came again

Her song released the sudden Spring

Like rising lark and falling rain

And melting water bubbling

He saw the elven-flowers spring

About her feet, and, healed again

He longed by her to dance and sing

Upon the grass, un-troubling

Again she fled, but swift he came

«Tinúviel, Tinúviel!»

He called her by her Elvish name

And there she halted, listening

One moment stood she under spell

His voice laid on her, Beren came

And doom fell on Tinúviel

That in his arms lay glistening

As Beren looked into her eyes

Within the shadows of her hair

The trembling starlight of the skies

He saw there mirrored, shimmering

Tinúviel the elven-fair

And mortal maiden elven-wise

About him cast her shadow’y hair

And arms like sliver, glimmering

Long was the way that fate them bore

O’er stormy mountains, cold and grey

Through halls barren, and darkling-door

And woods of night shades, morrow-less

The Sund’ring Seas between them lay

And yet, again, the met once more

And long ago they passed away

In the forest singing, sorrow-less

Bladen var långa

Gräset var grönt

Hemlock-klädseln hög och ljus

Och i gläntan sågs ett ljus

Av stjärnor och skuggor som skimrar

Tinúviel dansade där

Till musik av en pipa som inte syns

Och ljuset av stjärnor fanns i håret

Och i hennes kläder glimmar

Nära Beren kom från berg kyla

Och lustiga vandrade under löv

Och där alvälven strövade

Han gick ensam och bedrövad

Han kikade mellan hemlock-löven

Och såg i förundran blommor av guld

På hennes mantel och hennes ärmar

Och hennes hår som en skugga följer efter

Förtrollning läkte hans trötta fötter

Att över kullar var dömda att ströva omkring

Och framåt skyndade han, stark och flott

Och tog tag i månstrålar som glittrade

Genom alvskog och alvhall

Hon flydde lätt på dansfötter

Och lämnade honom fortfarande ensam att ströva omkring

I en tyst skog, lyssna

Han hörde där, på flygsanden

Fötter lika lätta som lindblad

Av musik som väller under jorden

Och dolda urholkar darrar

Nu vissnade låg hemlock-kärvorna

Och en efter en med ett suckande ljud

Viskande föll boklöven

I vinterskogen vissnar det

Och sökte henne, ständigt vandra långt

Där löv av år låg tjockt strödda

Ett ljus av måne och stjärnstråle

I frostiga himlar huttrar

Hennes mantel glittrade i månen

Som på en höjd, långt borta

Hon dansade och låg vid hennes fötter

En dimma av silver darrar

När vintern gick kom hon igen

Hennes låt släppte den plötsliga våren

Som stigande lärka och fallande regn

Och smältvatten bubblar

Han såg alvblommorna våren

Om hennes fötter, och, läkt igen

Han längtade efter att hon skulle dansa och sjunga

På gräset, obekymrat

Återigen flydde hon, men han kom snabbt

"Tinúviel, Tinúviel!"

Han kallade henne vid hennes alviska namn

Och där stannade hon och lyssnade

Ett ögonblick stod hon under förtrollning

Hans röst lade sig på henne, Beren kom

Och undergången föll över Tinúviel

Det glittrade i hans famn

När Beren tittade in i hennes ögon

Inom skuggorna av hennes hår

Himlens darrande stjärnljus

Han såg där speglad, skimrande

Tinúviel alvmässan

Och dödlig jungfru alvmässigt

Om honom kastade hennes skuggiga hår

Och armar som flisar, glittrande

Långt var det som ödet bar dem

O’er stormiga berg, kallt och grått

Genom hallar karga och mörka dörr

Och skogar av nattnyanser, utan morgondag

Sund’ring Seas mellan dem låg

Och ändå, återigen, träffades de ännu en gång

Och för länge sedan gick de bort

Sjungande i skogen, utan sorg