Simon - The Impossibles

he wakes himself up with a monkey wrench, straightens out his spine,

he does it all the time, everytime.

no matter how hard he may scrub, he’s just rubbing it in.

he washes his hair with a bar of soap, but it doesnt get it clean.

its like a smack in the face, or a shot in the arm,

he doesnt appear but he doesnt do any harm.

he’d rather just sustain in his comfortable routine,

his comfortable routine and a mad magazine

chorus:

he’s got a ball point pen tattoo on the skin streched across his bones.

theres nothing worse than being in a crowded room,

and feeling all alone

he’s got a ball point pen tattoo on the skin streched across his bones.

theres nothing worse than being in a crowded room,

and feeling all alone

sits on the curb from dusk till dawn, he’s peeling off his core,

ripped up and torn

its better living through chemistry, its an escape,

its a vulnerability, and then the twilight comes

han väcker själv med en apnyckel, rätar ut ryggraden,

han gör det hela tiden, varje gång.

hur hårt han än skrubbar så gnuggar han bara in den.

han tvättar håret med en tvål, men det blir inte rent.

det är som ett smäll i ansiktet eller ett skott i armen,

han visas inte men han gör inte någon skada.

han vill hellre bara hålla i sin bekväma rutin,

hans bekväma rutin och en galen tidning

kör:

han har en kulspetstatuering på huden sträckt över hans ben.

det finns inget värre än att vara i ett trångt rum,

och känner sig ensam

han har en kulspetstatuering på huden sträckt över hans ben.

det finns inget värre än att vara i ett trångt rum,

och känner sig ensam

sitter på trottoarkanten från skymning till gryning, han skalar av sin kärna,

sönderriven och sönderriven

det är bättre att leva genom kemi, det är en flykt,

det är en sårbarhet, och sedan kommer skymningen