Ms. Brown - S.T.I.C.S

She said…

«I throw pebble stones at the water when I take walks by the shore…

And it’s not to make them bounce of the surface for others to see, no

I just, like to watch them sink in. I like to watch the rings spread and expand

proud and confidently.

As if they have this really important message to carry

to the rest world.

And then see it get washed away from existence by the

all-dominating waves

Reminding the rings about the survival of the fittest

Sometimes I throw rocks like curve balls, imagining how they would drill

through the bottom of the sea, through tectonic plates, upper mantle,

lower mantle not losing pace before finally reaching the inner core

And in my mind?

I’ve been there

Because I recognize the extreme sense of tranquility…

It is the only place where one can find peace beyond comparison…

Because there, there simply is no comparison…

It is where solitude comes to life in its most admirable form

Sometimes…

Sometimes I just I wish I could be that rock."

She paused

And I followed her lead as she slowly started stepping into the water

She had her eyes fixed on the horizon as if searching for something,

something she knew would come.

Something as if bound by the laws of nature to

show itself to reveal itself

And I foolishly thought we were a waiting the sunset — to change the current

mellow topic of conversation

I noticed though that something was wrong when she forced herself to look down

into the water again, without anymore rocks in her hand

…I saw tears running down her cheeks

She said

«It's been two years, too long, since I last saw me, cause when I see me,

I see surgery, doctor said I’ll make you beautiful just believe,

but how could he possibly achieve perfect imperfections?

Because THAT — was me, and now, now I’m left with something that my body has

embraced but my heart and soul repels so deeply…"

She looked at me with her brown watery eyes, expecting a sign of a response of

compassion, of empathy, a hug, a squeeze of the hand, a kiss perhaps?

But all I could do was just… stare right through her

Trying to comprehend what exactly had just happened…

I admit, heh i lost track…

As I finally caught up with time again, and my eyes caught hers, I remember,

I stuttered

— «wauw.

That is some… that is some crazy… I mean… I, I… feel you»

She looked at me with amazement, as if I had not listened to anything of what

she just said… as if the last person on earth who had the chance to save her,

just abandoned all hope

«You feel me?

YOU of all people?!

You don’t get it!

None of you get it»

You can’t feel me!

All you feel is the bolts in my replaced jawbone at best,

the silicone filling of my lips when we kiss, the implants in my breast — but

you can’t ever FEEL me!

You’ve never really seen me

All you see is social reconstruction of the so-called ideal me, but you have

never really seen ME

You see… I don’t exist… I don’t know WHO or WHERE I am anymore…

except that I’m out here… and I have no more rocks in my hands…

so I’m waiting for the tide… to bring me… home…"

Hon sa…

"Jag kastar stenar i vattnet när jag går promenader vid stranden...

Och det är inte för att få dem att studsa över ytan för andra att se, nej

Jag gillar bara att se dem sjunka in. Jag gillar att se ringarna spridas och expandera

stolt och självsäker.

Som om de har det här väldigt viktiga budskapet att föra

till resten av världen.

Och sedan se att det sköljs bort från existensen av

alldominerande vågor

Påminner ringarna om de starkastes överlevnad

Ibland kastar jag stenar som kurvbollar och föreställer mig hur de skulle borra

genom havets botten, genom tektoniska plattor, övre manteln,

nedre manteln tappar inte takten innan den slutligen når den inre kärnan

Och i min tanke?

Jag har varit där

För jag känner igen den extrema känslan av lugn...

Det är det enda stället där man kan finna frid bortom jämförelse...

För där finns det helt enkelt ingen jämförelse...

Det är där ensamheten kommer till liv i sin mest beundransvärda form

Ibland…

Ibland önskar jag bara att jag kunde vara den där klippan."

Hon pausade

Och jag följde henne när hon sakta började kliva ner i vattnet

Hon hade blicken riktad mot horisonten som om hon sökte efter något,

något hon visste skulle komma.

Något som om bunden av naturlagarna till

visa sig för att avslöja sig själv

Och jag trodde dumt nog att vi väntade på solnedgången - för att ändra strömmen

mjukt samtalsämne

Jag märkte dock att något var fel när hon tvingade sig själv att titta ner

ner i vattnet igen utan stenar i handen

…Jag såg tårarna rinna nerför hennes kinder

Hon sa

«Det har gått två år, för länge, sedan jag såg mig senast, för när jag såg mig,

Jag ser operation, doktorn sa att jag ska göra dig vacker, tro bara,

men hur skulle han kunna uppnå perfekta ofullkomligheter?

För DET — var jag, och nu sitter jag kvar med något som min kropp har

omfamnade men mitt hjärta och själ stöter bort så djupt..."

Hon tittade på mig med sina bruna rinnande ögon och förväntade sig ett tecken på ett svar från

medkänsla, empati, en kram, en krämning av handen, en kyss kanske?

Men allt jag kunde göra var att... stirra rakt igenom henne

Försöker förstå vad som just hade hänt...

Jag erkänner, heh jag tappade koll...

När jag äntligen kom ikapp med tiden igen, och mina ögon fångade hennes, minns jag,

Jag stammade

— «wauw.

Det är något... det är något galet... jag menar... jag, jag... känner dig»

Hon tittade på mig med förvåning, som om jag inte hade lyssnat på någonting av vad

hon sa bara... som om den sista personen på jorden som hade chansen att rädda henne,

har bara övergett allt hopp

"Du känner mig?

DU av alla människor?!

Du fattar inte!

Ingen av er förstår det»

Du kan inte känna mig!

Allt du känner är bultarna i mitt ersatta käkben i bästa fall,

silikonfyllningen av mina läppar när vi kysss, implantaten i mitt bröst — men

du kan aldrig KÄNNA mig!

Du har aldrig riktigt sett mig

Allt du ser är social rekonstruktion av det så kallade idealiska jag, men det har du

aldrig riktigt sett MIG

Du förstår... Jag finns inte Jag vet inte VEM eller VAR jag är längre...

förutom att jag är här ute... och jag har inga mer stenar i händer …

så jag väntar på att tidvattnet... ska ta mig... hem..."