Par Pēdējo Lapu - Nora Bumbiere

Dzīvoja reiz lapa zarā,

Dzīvoja tāvisiem garām — arīsev, arīsev.

Alkdama pēc zvaigznēm kāri,

Dzīvojāta lapām pāri — arīsev, arīsev.

Skaties, ceļiniek, tur augstu, augstu gaisā,

Staigāziemelis un māsas lapas kaisa…

Viņšjau nežēlos, viņšmetīs tieši sārtā

Lapas dzeltenās un lapas tumši sārtās.

Nemanot tāmũsu lapa,

Nemanot par zvaigzni tapa — arītu, arītu.

Nemanot tāzemēkrita,

Sadegot tur pat, kur citas — arītu, arītu.

Skaties, celiniek, tur augstu, augstu gaisā,

Staigāziemelis un māsas lapas kaisa…

Viņšjau nežēlos, viņšmetīs tieši sārtā

Lapas dzeltenās un lapas tumši sārtās.

Tumši sārtās, tumši sārtās, tumši sārtās.

Det var en gång i tiden ett löv i en gren,

Levde förbi dem - jag också, jag också.

Längtar efter stjärnorna,

Levde över sidorna - också för dig själv, också för dig själv.

Se, vägfarare, där högt, högt i luften,

En vandrande häst och ett stänk av systerlöv...

Han kommer inte att ångra det, han kommer att kasta det direkt

Bladen är gula och bladen är mörkrosa.

Utan att lägga märke till sidan,

Utan att inse det skapades en stjärna – det skulle det vara, det skulle det bli.

Utan att inse det föll jorden,

Att brinna upp där andra skulle – skulle, skulle.

Titta, målvakt, högt, högt i luften,

En vandrande häst och ett stänk av systerlöv...

Han kommer inte att ångra det, han kommer att kasta det direkt

Bladen är gula och bladen är mörkrosa.

Mörkrosa, mörkrosa, mörkrosa.