Couchés dans le foin - Mireille

Il ne faut pas que je vous cache

Que j’eus toujours la sainte horreur des vaches

Dans ma famille, c’est un tort

Hélas !

le métier de toréador

N’a jamais été notre fort

J’aimerais mieux qu’on m’injurie

Qu’on me pende ou qu’on m’expatrie

Plutôt que de toucher un pis

Un pis de ma vie

Je suis ainsi, tant pis

Et c’est dommage

La fille de la fermière est charmante et on a le même âge

Par bonheur pour les amoureux

Il est au grand air d’autres jeux

Des jeux que j’aime davantage

Couchés dans le foin

Avec le soleil pour témoin

Un p’tit oiseau qui chante au loin

On s’fait des aveux

Et des grands serments et des v ux

On a des brindill’s plein les ch’veux

On s’embrasse et l’on se trémousse

Ah !

que la vie est douce, douce

Couchés dans le foin avec le soleil pour témoin

Vous connaissez des femmes du monde

Qui jusqu'à quatre-vingts ans restent blondes

Qui sont folles de leur corps

Pour leurs amours il leur faut des décors

Des tapis, des coussins en or

De la lumière tamisée

Et des tentures irisées

Estompant sous leurs baisers

Des appas trop usés

Eh bien tant pis

Mais c’est dommage

Quand on est vigoureux, quand on aime et qu’on a mon âge

Tous ces décors sont superflus

Les canapés je n’en veux plus

Je ne fais plus l’amour en cage

Gardez, gardez vos éclairages

Jag får inte gömma mig för dig

Att jag alltid haft en helig fasa för kor

I min familj är det fel

Ack!

tjurfäktares jobb

Har aldrig varit vår starka sida

Jag skulle hellre bli förolämpad

Häng mig eller expatriera mig

Snarare än att röra ett juver

Det värsta i mitt liv

Jag är sån, synd

Och det är synd

Bondens dotter är underbar och vi är i samma ålder

Tur för älskare

Han är ute i det fria för andra spel

Spel jag gillar mer

Ligger i höet

Med solen som vittne

En liten fågel sjunger i fjärran

Vi gör bekännelser

Och stora eder och löften

Vi har kvistar fulla med hår

Vi kysser och vi vickar

Ah!

att livet är sött, sött

Ligger i höet med solen som vittne

Du känner världens kvinnor

Som fram till åttio förblir blond

Som är galna i sina kroppar

För sina kärlekar behöver de dekorationer

Mattor, kuddar i guld

Svagt ljus

Och iriserande draperier

Bleknar under deras kyssar

För slitna beten

Åh så synd

Men det är synd

När du är stark, när du älskar och när du är i min ålder

Alla dessa dekorationer är överflödiga

Kanapéer vill jag inte ha längre

Jag älskar inte i en bur längre

Behåll, behåll dina lampor