Al-ghanor - Golem

Now the time has come for destiny to steer my way

Now the time has come to welcome this stillborn day

A last faint doubt escapes into the first sunlights smile

Now I leave this earthly plane for things come to an end

The journey strains but with confidence these oceans I sail

Reaching your blooming realm again, recover and rejoice

My coming awaited I cross a timeless green

The vision well prepared, by gravity enslaved

(lead — Mai)

I draw near to our place;

a slight scent loads the air

My memories released, your presence’s getting real

Fresh like a first kiss your beauty veils the sky

And your majestic wings fill my heart with pride

One knowing look suffices though aeons went by

Mounting your back, I force my melancholy aside

I smell your desire but for your forgiveness I long

Now as we unite nothing’s left to stop the tempest

Now the time has come to carry the final burden

To the outermost spheres we soar, empty shadows we pass

In the continuums disrupted core, the unavoidable we start

Backwards through the ages, we enkindle a deadly flame

The ultimate thunderstorm we unleash among the doomed

Like giant schematic drawings civilisations lie ahead

But loyal to our duty, their fate we must not fear

By my will I created and by my will now I erase

By our work, so skilful, history becomes undone

Perfection restoring, in silence worlds we drown

With your lethal breaths help to harmony constrained

(lead — Hilbert)

The black hole of our rage melts down time itself

Reconciling with the universe, the equilibrium we set

I look back into the dark, all movements paralysed

The mischief of evolution in a single point confined

The eternal night falls, for salvation I can’t hope

Your tragic reward, chapters now forever closed

Beyond your passion, your grief remains my curse

While quiet loneliness guides us through the void

Oh Al-Ghanor, how deep is your love?

Nu är det dags för ödet att styra min väg

Nu är det dags att välkomna denna dödfödda dag

Ett sista svagt tvivel flyr in i det första solljusets leende

Nu lämnar jag det här jordiska planet för att saker och ting tar slut

Resan är ansträngd men med självförtroende seglar jag dessa hav

Nå ditt blommande rike igen, återhämta dig och gläd dig

Jag väntade på min ankomst. Jag passerar en tidlös green

Synen väl förberedd, av gravitationen förslavad

(lead — Mai)

Jag närmar mig vår plats;

en lätt doft laddar luften

Mina minnen har släppts, din närvaro blir verklig

Fräsch som en första kyss, slöjer din skönhet himlen

Och dina majestätiska vingar fyller mitt hjärta med stolthet

En vetande blick räcker även om evigheter gick

Jag sätter upp din rygg och tvingar min melankoli åt sidan

Jag känner lukten av din önskan men jag längtar efter din förlåtelse

Nu när vi förenas finns ingenting kvar för att stoppa stormen

Nu är det dags att bära den sista bördan

Till de yttersta sfärerna svävar vi, tomma skuggor passerar vi

I kontinuums störda kärna, det oundvikliga börjar vi

Bakåt genom tiderna tänder vi en dödlig låga

Det ultimata åskvädret släpper lös bland de dömda

Som gigantiska schematiska ritningar ligger civilisationer framför sig

Men lojala mot vår plikt, deras öde får vi inte frukta

Genom mitt testamente skapade jag och med min vilja nu raderar jag

Genom vårt skickliga arbete, blir historien ogiltig

Återställer perfektion, i tysta världar drunknar vi

Med dina dödliga andetag bidrar du till att harmonin begränsas

(lead — Hilbert)

Vårt ilskas svarta hål smälter ner själva tiden

Förenas med universum, den jämvikt vi ställer in

Jag ser tillbaka in i mörkret, alla rörelser förlamade

Evolutionens ofog på en enda punkt begränsad

Den eviga natten faller, jag kan inte hoppas på frälsning

Din tragiska belöning, kapitel nu för alltid stängda

Utöver din passion förblir din sorg min förbannelse

Medan tyst ensamhet leder oss genom tomrummet

Åh Al-Ghanor, hur djup är din kärlek?