Galway Bay - Daniel O'Donnell

If you ever go across the sea to Ireland,

Then maybe at the closing of your day;

You will sit and watch the moonrise over Claddagh,

And see the sun go down on Galway Bay,

Just to hear again the ripple of the trout stream,

The women in the meadows making hay;

And to sit beside a turf fire in the cabin,

And watch the barefoot gossoons at their play,

For the breezes blowing o’er the seas from Ireland,

Are perfum’d by the heather as they blow;

And the women in the uplands diggin' praties,

Speak a language that the strangers do not know,

For the strangers came and tried to teach their way,]

They scorn’d us just for being what we are;

But they might as well go chasing after moonbeams,

Or light a penny candle from a star.

And if there is going to be a life hereafter,

And somehow I am sure there’s going to be;

I will ask my God to let me make my heaven,

In that dear land across the Irish sea.

Om du någonsin går över havet till Irland,

Då kanske i dagens slut.

Du kommer att sitta och se månuppgången över Claddagh,

Och se solen gå ner på Galway Bay,

Bara för att återigen höra krusningen av öringströmmen,

Kvinnorna på ängarna som gör hö;

Och att sitta bredvid en gräseld i hytten,

Och titta på barfota gossunerna när de leker,

För vindarna som blåser över haven från Irland,

Parfymeras av ljungen när de blåser;

Och kvinnorna i höglandet gräver praties,

Tala ett språk som främlingar inte kan,

För främlingarna kom och försökte lära sig,]

De föraktade oss bara för att vara vad vi är;

Men de kan lika gärna gå och jaga efter månstrålar,

Eller tänd ett slantljus från en stjärna.

Och om det kommer att finnas ett liv härefter,

Och på något sätt är jag säker på att det kommer att finnas;

Jag kommer att be min Gud låta mig göra min himmel,

I det kära landet på andra sidan Irländska havet.