Barbed Wire Boys - Claire Lynch

Well I come from the rural Midwest

It’s the land I love more than all the rest

It’s the place I know and understand

Like a false-front building

Like the back of my hand

And the men I knew when I was coming up

Were sober as coffee in a Styrofoam cup

There were Earls and Rays, Harlans and Roys

They were full-grown men

They were barbed wire boys

They raised grain and cattle on the treeless fields

Sat at the head of the table and prayed before meals

Prayed an Our Father and that was enough

Pray more than that and you couldn’t stay tough

Tough as the busted thumbnails on the weathered hands

They worked the gold plate off their wedding bands

And they never complained, no they never made noise

And they never left home

These barbed wire boys

'Cos their wildest dreams were all fenced in

By the weight of family, by the feeling of sin

That’ll prick your skin at the slightest touch

If you reach too far, if you feel too much

So their deepest hopes never were expressed

Just beat like bird’s wings in the cage of their chest

All the restless longings, all the secret joys

That never were set free

In the barbed wire boys

And now one by one they’re departing this earth

And it’s clear to me now 'xactly what they’re worth

Oh they were just like Atlas holding up the sky

You never heard him speak, you never saw him cry

But where do the tears go, that you never shed

Where do the words go, that you never said

Well there’s a blink of the eye, there’s a catch in the voice

That is the unsung song

Of the barbed wire boys

Jag kommer från mellanvästern på landsbygden

Det är landet jag älskar mer än alla andra

Det är platsen jag känner och förstår

Som en byggnad med falsk front

Som baksidan på min hand

Och männen jag kände när jag skulle komma

Var nykter som kaffe i en styrofonkopp

Det fanns Earls and Rays, Harlans och Roys

De var fullvuxna män

De var taggtrådspojkar

De födde upp spannmål och boskap på de trädlösa fälten

Satt vid bordshuvudet och bad före måltiderna

Bad en Fader vår och det var nog

Be mer än så och du kunde inte vara tuff

Tuffa som de trasiga miniatyrbilder på vittrade händer

De arbetade bort guldplåten av sina bröllopsringar

Och de klagade aldrig, nej de gjorde aldrig ljud

Och de lämnade aldrig hemmet

Dessa taggtrådspojkar

För deras vildaste drömmar var alla inhägnade

Av familjens vikt, efter känslan av synd

Det kommer att sticka din hud vid minsta beröring

Om du når för långt, om du känner för mycket

Så deras djupaste förhoppningar uttrycktes aldrig

Bara slå som fågelvingar i bröstburen

Alla rastlösa längtan, alla hemliga glädjeämnen

Som aldrig släpptes fri

I taggtrådspojkar

Och nu lämnar de denna jorden en efter en

Och det är klart för mig nu exakt vad de är värda

Åh de var precis som Atlas som höll upp himlen

Du hörde honom aldrig tala, du såg honom aldrig gråta

Men vart tar tårarna vägen, som du aldrig fäller

Vart tar orden vägen, som du aldrig sa

Tja, det är ett blinkande i ögat, det finns en hake i rösten

Det är den osjungna låten

Av taggtrådspojkarna